Serien “Flytta makten neråt” består av sex texter. I den här första delen kommer jag att berätta min egen ideologiska och politiska bakgrund till frågeställningen om decentralisering, och varför det ur ett grönt (miljöpartistiskt) perspektiv är en fråga vi tycks ha förlagt.
En av (flera) viktiga grundläggande värderingar hos Miljöpartiet som fick mig att bli medlem år 2000 var att Miljöpartiet värnade decentraliseringstanken; en viktig grön idé var att politiska beslut i möjligaste mån ska fattas så nära människor som möjligt. Detta upplever jag också har varit ett levande arv, en tanke som tagits på allvar och lyfts fram med stor tydlighet. I partiprogrammet från 2005 stod exempelvis:
“För att göra verklighet av principen om att beslut ska fattas av dem som är mest berörda krävs en långtgående decentralisering av makten. Många beslut som i dag fattas av staten bör decentraliseras till regioner, kommuner, kommundelar eller helt lämnas till individen.”
I nu gällande partiprogram står också decentralisering tydligt på agendan:
“Miljöpartiet är ett decentralistiskt parti. Beslut ska fattas så nära de människor som berörs som möjligt.”
Och
“Miljöpartiet de gröna förespråkar decentralisering. Det innebär att vi vill att beslut ska fattas så nära de människor som berörs av besluten som möjligt. Makt ska utövas av dem som påverkas av den.“
I praktiken har decentraliseringspolitiken det svårare. Jag vet inte om det är en trend eller bara jag som tänker mer på det än tidigare, men det tycks som att mer och mer av rikspolitiken kretsar kring kommunala eller regionala frågor, som sjukvård, skola, omsorg, trafik.
Helene Öberg, min kollega i Stockholms läns landsting och sammankallande för partistyrelsen konstaterar på sin blogg att “alla ministrar vill förstatliga sin hjärtefråga”. Det är en rubrik med glimten i ögat, men som reflekterar ganska väl vad som faktiskt pågår: alla ministrar, oavsett regering, vill visa handlingskraft och agerar därför med statens makt över huvudet på den lägre nivå som egentligen ansvarar för verksamheten.
Och Miljöpartiet är inte annorlunda. Vi reglerar glatt kommunal verksamhet när vi behöver en slagfärdig reform att visa upp. Vi skjuter till öronmärkta pengar till det ena eller det andra när det passar. Även inom Miljöpartiet pågår det diskussioner om förstatligande av skolan, även om partiet lyckligtvis ännu inte landat där. Karolina Skog, grönt kommunalråd i Malmö, ger i Dagens Samhälle ytterligare argument för behovet av lokalt bestämmande och exempel på grön centraliseringsiver.
Missförstå mig rätt! Reglering av kommunal verksamhet kan mycket väl behövas. Öronmärkta pengar kan ha sina poänger. Det kan mycket väl vara så att vissa verksamheter behöver drivas statligt för att fungera så bra som möjligt. Men när man agerar på det här viset utan en aktiv och levande diskussion där fördelarna med statligt agerande vägs mot behovet att behålla makten nära människorna, så kommer mer och mer makt flytta uppåt.
Jag tror att Miljöpartiet skulle må bra av en mer aktiv diskussion om vem som fattar beslut om vad och varför. I några texter kring detta ämne kommer jag närmare gå in på olika aspekter som jag ser som relevanta. Även om det inte väcker någon stor diskussion, framför allt inte med allmänna val för dörren, så hoppas jag att det kan vara ett bidrag till att diskussionen väcks. Både nu i valrörelsen men framför allt under nästa mandatperiod.
I nästa del i serien kommer jag lyfta två viktiga begrepp i sammanhanget – nationalstat och enhetsstat – och försöker beskriva hur dessa påverkar diskussionen om decentralisering.