Sånt händer inte här

Berzelius Windrip, döpt efter svenska kemisten och grundämnesupptäckaren Jacob Berzelius, vinner det demokratiska primärvalet (mot bla sittande president Franklin D Roosevelt) inför presidentvalet 1936 och därefter mot den republikanske kandidaten Trowbridge. Plattformen är det goda folket mot den onda eliten, löften som inte går att infria (5000 dollar årligen till alla hushåll) och rasism. Vägen till seger är propaganda och visst våld från den egna paramilitära organisationen. 

Detta är berättelsen i Sinclair Lewis bok “Sånt händer inte här” (It can’t happen here), som skrevs och utkom 1935 och som tagit otvetydig inspiration från utvecklingen i Tyskland respektive Italien och målar upp motsvarande utveckling i USA. Det är däremot inte bara Europa som står för inspirationen. Windrips karaktär är i stor utsträckning baserad på den auktoritäre demokratiska guvernören och senatorn från Louisiana Huey Long, som kandiderade till president inför valet 1936 men som sköts till döds 1935. 

“Sånt händer inte här” har en tydlig aktualitet idag, i en tid där liberal demokrati och rättsstaten utmanas i flera länder. Jag tycker i och för sig att historiska paralleller överdrivs. Det är så lätt att skrika nazism eller fascism och sen dra sig tillbaka och känna sig nöjd. Problemet med det är att det döljer den (oftast) stegvisa utvecklingen som avdemokratisering innebär. Varje enskilt steg är uppenbart inte en fascistisk statskupp och många väljare kommer uppfatta jämförelsen som löjlig. 

Desto viktigare då att se tecknen på hur avdemokratisering sett ut tidigare, för att se hur även små och kanske i sig försvarbara steg kan få ett oönskat resultat. I Benjamin Carter Hetts “Death of democracy” eller Madeleine Albrights “Fascism” beskrivs motsvarande utveckling i olika länder, som Lewis fiktionaliserat. 

Med anledning av detta tänkte jag lista några få punkter som jag tror vi idag har särskild anledning att värna, just för att, som Sinclair Lewis poäng är, inget land är vaccinerat mot illiberalism, och i fel händer kan varje land glida bort från demokrati. 

1. Gemenskap 

En viktig poäng Albright gör är att “Fascist attitudes take hold when there are no social anchors and when the perception grows that everybody lies, steals, and cares only about him- or herself” 

När samhället polariseras så gör det att den grundläggande gemenskapen i samhället blir svagare. Utan en gemenskap frodas motsättningar mellan människor, som gör det lätt att ställa grupper mot varandra. “Every man is a king so long as he has someone to look down on.” som Lewis skriver.

En polarisering kan också försvaga hur demokratin fungerar i grunden. Effektivitet, i meningen att få saker gjort och lösa problem, är en grundläggande del av legitimiteten i varje politiskt system, och en kraftfull polarisering minskar värdet för politiska partier att möta andra partier i överenskommelser. Carter Hett skriver: “For a democracy to work, all parties have to acknowledge that they have at least some minimal common ground and that compromises are both possible and necessary.” 

Ett politiskt system i mellankrigstidens Tyskland som inte klarade av att mötas i kompromisser kring nödvändiga reformer skapade låsningar som eroderade förtroendet för politiken och som gödde opportunistiska rörelser, inte minst Hitler själv som gärna lät sig utmålas som en “antipolitiker”. 

Till sist bör nämnas att polisarisering mycket väl kan innebära att båda flanker i politiken stärks, när politikens mainstream lämnar mitten och rör sig både vänsterut och högerut. Albright beskriver hur tyska nazipartiet växte, men att detsamma gällde kommunisterna, “as the political extremes assaulted the bastions of democracy from both sides, shrinking the center to an island whose sole inhabitants were pious aristocrats and bewildered liberals.” Inte bara ger det politiska låsningar när kompromisser försvåras, det ger också ett högre tonläge, med risk för våldsam eller hatisk retorik och i förlängningen faktiskt våld. Det bör sägas att i Tyskland var våldet rätt ensidigt från nazisterna mot vänstern, men polarisering bidrog till att propaganda kunde beskriva de två lägren som lika goda kålsupare.

2.Sanningen 

“Falsehood flies, and truth come limping after it”, enligt Jonathan Swift. Sanning är populismens fiende. Det är svårt att se en avdemokratisering framför sig utan propaganda. Det har sin roll i varje steg. En illiberal rörelse kräver propaganda i ett tidigt stadium för att framstå som en rörelse med mindre vassa kanter men samtidigt större och viktigare än de är. 

Carter Hett beskriver hur nyckeln till att förstå hur Nazisterna kunde samla stöd “lies in the Nazis’ rejection of a rational, factual world. […] The realities that Germans faced after 1918 were all but unacceptable: a lost war that had cost the nation almost two million of her sons, a widely unpopular revolution, a seemingly unjust peace settlement, and economic chaos accompanied by huge social and technological change. Millions of Germans retreated into conspiracy theories: that a “stab in the back” (Dolchstoss, literally, “a dagger thrust”), not straightforward military defeat, had ended the war; or that they were beset by conspiratorial cliques of Communists, capitalists, Jews, and Freemasons. Hitler could give voice to this flight from reality as could no other German politician of his time.”
Den samtida politikern och rikskanslern Brüning konstaterade enligt Carter Hett att” ‘the more absurd and radical were the claims and promises’ made by demagogues like the Nazis, ‘the greater was the success.'” 

Det propaganda på olika sätt försöker dölja är sanningen. Och sanning, i meningen ett ärligt sökande efter sanning, är nödvändigt för demokratin. Albright citerar den nyligen valda Tjeckoslovakiska presidenten Masaryk 1918:
“I have already said that democracy is a discussion. But the real discussion is possible only if people trust each other and if they try fairly to find the truth.”

Ett politiskt system där varje individ har faktisk möjlighet att påverka besluten – en demokrati är enda systemet där så såvitt jag vet den ambitionen finns – kräver någon form av åtminstone grundläggande information kring beslutets natur, vilka alternativ som finns och tänkbara konsekvenser av olika vägval; ett ärligt sökande efter sanning. Detta i sin tur kräver möjligheten för alla att tänka fritt och att berätta för andra hur man tänkt; det kräver den fria tanken och det fria ordet. 

“More and more, as I think about history,” funderar Doremus Jessup i “Sånt händer inte här”, “I am convinced that everything that is worth while in the world has been accomplished by the free, inquiring, critical spirit, and that the preservation of this spirit is more important than any social system whatsoever. But the men of ritual and the men of barbarism are capable of shutting up the men of science and of silencing them forever.”

Den fria tanken och det fria ordet manifesterar sig genom tre ben: fri akademi, fria medier och fri kultur. Den fria akademin, utbildningsväsendet som helhet och fri forskning i synnerhet, är en plattform där sanningar kan födas, prövas och förkastas utan påverkan från påvar eller presidenter. De fria medierna är en plattform där åsikter föds, prövas och förkastas, men även en kanal för att pröva vad som är sant och relevant för läsarna, tittarna eller lyssnarna för att förstå de dagsaktuella diskussionerna. Den fria kulturen, i bred bemärkelse, är den praktiska metoden att höja sin röst på det sätt man själv vill. Om det nu är protestsånger, en teateruppsättning eller en organisation för likasinnade. 

I alla av dessa områden finns legitima diskussioner om hur detta bäst organiseras (och finansieras). Inte minst vad gäller det offentligas roll för medier (public service) och kultur (olika kulturstöd mm). Att säga att dagens system är de enda möjliga, eller enda demokratiska för den delen, är inte sant. Men däremot kan man konstatera att fri, offentligt finansierad verksamhet inom dessa områden ger oss mer fri journalistik och mer fri kultur. Fri från ägare som tycker att vissa saker inte får rapporteras om, skämtas om, tyckas om. Den som vill dra ned på dessa fria verksamheter behöver också svara på vilket värde som står över den demokratins bastion. 

3. Motstånd 

För många är nog en demokratis fall ner i diktatur liktydigt med en revolution. Kanske rentav pansarvagnar på gatorna. Å det allra minsta någon form av statskupp. Och i något skede måste nog någon form av kuppliknande ske, kanske rentav militärer på gatorna. Men många avdemokratiseringar vi sett senaste hundra åren har varit betydligt mer stegvisa. Hitlers makttillträde exempelvis baserades på att han togs in i regeringen av de konservativa. Carter Hett skriver, apropå att nazisternas stöd ökade:”But a wide following—around a third of the electorate before 1933—could never by itself have put Hitler in power. For that, Hitler had to win over the conservative establishment: above all President Paul von Hindenburg and his advisers, and the army, which held the keys to power.”

Carter Hett beskriver hur konservativa kraftigt underskattade nazisterna. De såg framför sig att de, som den gamla eliten, skulle kunna använda sig av uppkomlingarnas stöd för att själva styra. De tänkte sig att de knappast skulle behöva kompromissa särskilt utan att nazisterna skulle falla in i ledet, eller falla sönder, när de väl kommit in och blivit en del av staten. När Hitler blev rikskansler sa von Papen, enligt Albright, “We have hired him. In a few months, we will have pushed him so far into the corner that he will squeak.”

Efter valet 1933 hade nazisterna tillsammans med sitt samarbetsparti (Tysknationella folkpartiet) bara en knapp majoritet i parlamentet. Carter Hett beskriver hur Hitler ändå lyckades få stöd för ett beslut (Fullmaktslagen) som gav honom mandat att styra helt på egen hand, utan parlamentet. Kommunisterna var redan ute ur bilden (“they had either been arrested or had fled abroad”) och till slut var det bara socialdemokraterna som överhuvudtaget motsatte sig vad som i praktiken utgjorde det sista steget på nazisternas maktövertagande:

“When the vote was held later that day, all parties save the Social Democrats voted for Hitler’s law. The Center, anchor of the Republic for fourteen years, and the two old liberal parties, the German People’s Party of Stresemann and the former German Democratic Party, abandoned their principles in the face of Nazi success and intimidation.”

Mussolinis väg till makten i Italien har samma historia, i meningen att den konservativa elitens stöd var avgörande. Albright beskriver hur den italienska kungen i ett avgörande skede föredrog fascisterna framför den italienska (republikanska) vänstern, i tron att de kunde styras:

“the responsibility for countering Mussolini’s bold move rested on the narrow shoulders of King Victor Emmanuel. He had to choose between the Socialists who wanted to destroy the monarchy and the roughneck Fascists who might, he hoped, still prove malleable”. 

På detta sätt blev Mussolini premiärminister, men med ett parlament där socialister och liberaler fortfarande var starka. Än en gång var det de konservativa som försökte använda fascismen till sin egen fördel och misslyckades. Albright igen:
“The parliament was still dominated by Socialists and liberals, and the conservatives saw the Fascist leader as someone they could hide behind, manipulate, and, when convenient, replace. But Mussolini, soon to be known as Il Duce, had a talent for theater and little respect for the courage of his adversaries. Two weeks after taking office, he made his first address to the legislature. He began by striding into the hall and raising his arm in a Roman salute. Silently, he scanned the edges of the room, where well-muscled security guards from his own party were lined up on benches, fondling their daggers. Hands on his hips, Mussolini declared, ‘I could have turned this drab grey hall into a bivouac for my Blackshirts and made an end of parliament. It was in my power to do so, but it was not my wish—at least not yet.’ With this warning, Mussolini demanded and was given authority to do just about whatever he wanted”.

De små (förvisso ibland större) stegen mot tyranni gör säkert sitt till att vagga in många konservativa i en falsk säkerhet. Att riva ner public service kanske inte gör så ont, tvärtom vara något man själv har drivit. Att några vänsterpolitiker slängs i finkan kanske inte heller känns så mycket att yvas över, speciellt om det redan finns nya mediekanaler som rapporterar att dessa politikers oskuld är betydligt överdriven. Samma känsla delas förmodligen av många väljare, liksom de etablerade politikerna närmare mitten, socialdemokrater och liberaler. I dessa grupper kanske inte reformer eller händelseförloppet uppskattas, men att fajten tas inom ett system som alltmer riggats mot dem. Carter Hett beskriver exempelvis hur det rena övertagandet av den (annars självständiga och starka) preussiska regeringen inom Tyskland, som styrdes av socialdemokraterna, valde att bestrida övertagandet i domstol. Där de iofs omsider vann en delseger, men “by then it did not matter very much.”

“Sånt händer inte här”, en roman där huvudpersonen är en synnerligen centristisk (liberal) journalist vid namn Doremus Jessup, handlar till stor del om Jessups och hans omgivnings reaktion på Windrips övertagande. Även efter att politiker och journalister fängslats kritiserar han i sin tidning regeringen, men “not too acidly. The hysteria can’t last; be patient, and wait and see, he counseled his readers. It was not that he was afraid of the authorities. He simply did not believe that this comic tyranny could endure. It can’t happen here, said even Doremus—even now.”

När sedan diktaturen är ett faktum och Jessup själv tvingas tjäna den nya staten med sin penna, reflekterar han över hur lätt det är att flyta med, och hur svårt det är att sätta nära och köra i riskzonen för att man själv sticker ut hakan:

“So debated Doremus, like some hundreds of thousands of other craftsmen, teachers, lawyers, what-not, in some dozens of countries under a dictatorship, who were aware enough to resent the tyranny, conscientious enough not to take its bribes cynically, yet not so abnormally courageous as to go willingly to exile or dungeon or chopping-block—particularly when they ‘had wives and families to support.'”

Så en lärdom av “Sånt händer inte här” kanske behöver vara att den starkaste medicinen mot avdemokratisering är just motståndet. Att inte lockas lyfta in illiberalismen i staten för sina egna syften, men också för oss alla att reagera, ge motstånd, mot varje steg på vägen som försvagar demokratin. 

“The tyranny of this dictatorship isn’t primarily the fault of Big Business, nor of the demagogues who do their dirty work. It’s the fault of Doremus Jessup! Of all the conscientious, respectable, lazy-minded Doremus Jessups who have let the demagogues wriggle in, without fierce enough protest.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *