I del 1 av serien “Att lära av historien” tittade vi på kampen om ideologin i en växande politisk rörelse. Då kunde vi se hur två, stiliserade, motsatser krockade: dels de renläriga ideologerna som vill opinionsbilda för utopin, dels pragmatikerna som vill plocka aldrig så små russin ur kakan för att inkorporera i dagens samhälle. De två grupperna är dock som sagt stiliserade, sällan passar går individer entydigt att lägga i det ena eller andra facket. Däremot är retoriken bakom väl använd som vapen i kampen om makten i ett växande parti. Om detta handlar denna andra del, som också går djupare in på den socialdemokratiska historien för att visa hur det går till.
Del 2 – Ideologin som vapen
Anders Isaksson beskriver en tidig diskussion om socialdemokraternas försvarspolitik. Socialismen var uttalat antimilitaristisk: militären var ett vapen för de styrande klasserna att sätta in mot arbetarklassen. Däremot såg gärna partiet att arbetarklasen beväpnades, i folkliga miliser.
I den försvarsdebatten, strax efter krigsutbrottet 1914, ville Hjalmar Branting, dåvarande partiordförande, lätta på partiets krav på minskade försvarsutgifter, med anledning av den svåra situationen.Per-Albin slöt upp bakom partiledaren, men Zäta Höglund tyckte att det var dubbelspel och manipulering av partiets åsikt. Isaksson beskriver det såhär:
”Den här striden liknande hundratals tidigare, en ideologisk balett med stela och sedan länge stelnade rörelsemönster. Såsom alltid när Höglund blåste till strid fördes debatten efter två linjer, dels som funnes det en given uttolkning av socialismens innebörd – exempelvis att partiets position i försvarsfrågan redan 1911 varit ”socialistiskt sett omöjlig” – och dels som partiprogrammets ordalydelser och Internationalens resolutioner i olika ämnen alltid gåve anvisningar om den rätta vägen, en sorts politisk motsvarighet till den bibliska fundamentalismen.”
Realpolitiken tvingade sig på inför det andra stora kriget och nedrustningspolitik blev upprustningspolitik. Men i Zätas argumentation blir partiprogrammet ner till bokstaven en sanning som ska genomdrivas; ”ideologins” mest radikala uttolkning blir den rätta.
Isaksson pekar på att det förutom personliga intressen, som alltid finns med bakom kulisserna också ligger en nödvändig konflikt mellan praktik och teori:
”Att den personliga rivaliteten spetsades av ömsesidig animositet mellan Per Albin och Zäta är ju helt klart – samtiden brukade tala om kronprinsfejden – med deras värjhugg följde också av den självklara – och alltjämt levande – spänningen mllan ideologins storslagna utfästelser och vardagens försiktiga krav på detaljförbättringar, en evigt pyrande och då och då uppflammande brasa inom socialdemokratin och andra, s.k. idébundna, partier med anspråk på att äga en modell, en vision eller rentav en plan för framtiden.”
I Miljöpartiet har det länge funnits tal om ”realos” och ”fundisar”, baserat på begrepp från de tyska grönas ideologiska konflikt några år tillbaks i tiden. ”Realosarna” är realpolitiker som ser till vad som går att göra för dagen, medan ”fundisarna” ser till partiets fundament, dess ideologi. I praktiken finns det få som entydigt passar in i de här mallarna, precis som det också blir tydligt hos Isaksson att olika personer tog olika sidor i liknande ideologiska konflikter inom dåtidens socialdemokrati. Gemensamt är att de som intar den mer ideologifundamentalistiska ståndpunkten ständigt och ofelbart representerar den rena, obesudlade politiska ståndpunkten. De som ser till realpolitiska möjligheterna står istället för särintressen, maktgalenskap och kanske rentav förräderi mot den politiska saken.
Ändå är det genom historien inte fundamentalister som genomdriver beslut. I Sveriges politiska historia finns få beslut som fattats utan kompromisser, viktiga och genomgripande beslut fattas nästan uteslutande under hårda kompromisser. Enda undantagen vore möjligen vissa beslut under socialdemokraternas tid med egen majoritet, vilket dock i sin tur byggdes upp genom åratal av kompromissande. Isaksson konstaterar att den socialdemokratiska pragmatiska vägen historiskt varit oerhört lyckosam och gjort Sverige till ett av den demokratiska världens mest socialistiska länder, men ändå har detta aldrig accepteras av den renläriga socialismens företrädare. Isaksson drar också ut den långsiktiga konsekvensen av konflikten:
”Som en konsekvens av denna dubbla standard har partiet fått föra en ständig försvarsstrid mot anklagelser för opportunism och ideologiska svek från marginella men högljudda grupper på vänsterkanten, samtidigt som kommunismen i dess skiftande skepnader lyckats tillvinna sig en roll som bärare av den ”riktiga” socialismens traditioner, förvaltare av det arv som Branting och Per Albin skingrade i sin kättarprocess mot Zäta Höglund och dennes meningsfränder.”
Dagens Miljöparti är inte annorlunda. Även här utmålas partiledningen som kättare, som lämnar de ”riktiga” gröna tankarna bakom sig, må det vara medborgarlön, EU-utträde eller räntefri ekonomi. Ideologifundamentalisterna tycker att varje kompromiss är ett steg för långt, de är inte nöjda så länge partilinjen inte följs i princip fullt ut.
Å andra sidan kommer de främsta pragmatikerna kommer också alltid att sälja sig själva kort. Där är kompromissen, som är förutsättningen för fortsatta diskussioner, viktigare än resultatet.
Mellan dessa båda extremer ligger den stora massa idéburna politiker som försöker hitta en balans mellan den grundläggande utopin och pragmatiska överväganden. Det går inte att lämna den politiska huvudlinjen alltför mycket, då detta skrämmer iväg basen av väljare och lämnar resten tvivlande på det politiska budskapets trovärdighet. Det går dock inte heller att vara alltför principfast, nås ingen överenskommelse alls kan det äventyra ett fortsatt samarbete och därmed kan ett dåligt resultat vara nödvändigt för att överhuvudtaget kunna fortsätta samtala.
Den balansen försöker de flesta partiledningar att nå. Om ledningen dock inte har förtroende, politiskt eller personligt, kommer dock deras försök inte accepteras som trovärdiga. Det är i det läget som diskussionen som ideologiskt kätteri framkommer. Konflikten mellan ideologi och praktik lämnas därhän, när ideologin blir ett slagträ i interna kamper om personlig makt.
I del tre kommer vi titta närmare på spelet när en växande politisk rörelse når, eller närmar sig, regeringsmakten.