Kampen om ideologin

Denna serie i tre delar är en återpublicering. Den publicerades första gången i början av 2009.

Fördelen med att resa iväg på långsemester är att möjligheten att hinna ifatt den ständigt växande listan på böcker att läsa. Den senaste resan till varmare klimat gav mig tid att att slutföra Anders Isakssons Opus Magnum i fyra delar om Per Albin Hansson.

Det är ett imponerande verk. I förordet till den fjärde och avslutande delen skriver Isaksson hur han levt med Per Albin i tjugo år, och det förvånar inte. Böckerna är inte bara en krönika över Per Albins liv utan berättar i betydande delar Sveriges politiska historia under 1900-talets första halva, fram till Per Albins död 1946.

Isakssons bok handlar mycket om just den utvecklingen av den svenska socialismen, från en liten, perifer och starkt teoritiserad ideologi till en statsbärande politisk praktik. Per Albins karriär inom det socialdemokratiska partiet, från inträdet 1902, sammanfaller med partiets uppgång. När Per Albin dog 1946 hade han tio obrutna år bakom sig som Sveriges statsminister, men ytterligare trettio år skulle följa. Bortser vi en stund från Axel Pehrsson-Bramstorps bondeförbundarministär några månader över sommaren 1936, inledde Per Albin Hansson, med sin första regering 1932, inte mindre än 44 års socialdemokratiskt regeringsinnehav. Under Per Albin Hansson uppnådde Socialdemokraterna 1940 för första gången egen majoritet i andra kammaren, med 53,81% som gav 134 mandat av 230. Partiets bästa val någonsin.

Med facit i hand är det lätt att tro att en sådan utveckling var ödesbestämd, historiska faktum betänks sällan vara resultatet av hårt arbete eller lyckliga slumper. I socialdemokraternas fall var vägen till framgång ingalunda rak eller lätt. Socialdemokraterna växte i under partiets första femtio år inte bara medlemsmässigt, partiet gick från en revolutionär socialistisk kamprörelse till ett statsbärande socialdemkratiskt parti. Den mycket avancerade utvecklingen upptar en stor del av inte minst de tre första delarna av Isakssons bokserie: ”Vägen mot folkhemmet”, ”Revolutionären” och ”Partiledaren”.

Jag vore blind om jag inte såg kopplingarna till andra politiska rörelser, som mitt eget parti. Miljöpartiet befinner sig nu i situationen av ett litet perifert oppositionsparti som ska, är det tänkt, växa för att ikläda sig regeringsansvaret. I den strävan skapas med nödvändighet en skarp konflikt. Det nya partiet har utopier och fräna krav som främsta kännetecken, det statsbärande vardagen och små förändringar i nuet som ledstjärna, tyvärr skola de två aldrig mötas.

Under vinjetten “Att lära av historien” kommer jag lyfta Miljöpartiets utveckling från litet perifert parti till ett parti med reell chans till regeringsansvar. Med reservation för vissa utsvävningar kommer jag försöka hålla kopplingen tydlig till den historiska jämförelsen med den framgångsrika socialdemokratiska rörelsen. En jämförelse där jag tycker mig se många likheter, relevanta inte minst mot bakgrund av det nuvarande rödgröna samarbetet.

Del 1 – Kampen om ideologin
Donald Sassoon börjar första kapitlet i boken ”Hundra år av socialism” med att citera austrosocialisten Otto Bauer:

”Det går att finna många exempel i naturvetenskapen och filosofins historia på att förenklingen och vulgariseringen av en ny lära inte är något annat än en fas i dess segrande utveckling, i dess väg mot allmänn acceptans.”

 Otto Bauers ord ter sig där närmast klärvojanta. Konflikten står mellan kravet på visioner om ett annat samhälle och kravet på politik som fungerar i nuet; mellan ideologisk fundamentalism och kravet på pragmatisk regeringsfähighet, om man så vill. Det förra är helt nödvändigt i en tidig fas i en politisk rörelses historia. En ny politisk rörelse måste kunna stå för något nytt, något eget, för att få trovärdighet som alternativ. När rörelsen väl växt till sig krävs dock något mer, idéerna måste gå att omsätta i verkligheten. Då krävs, eftersom få utopier utan svårigheter kan införas i varande samhällssystem, en betydande pragmatism för att plocka ut de russing ur utopikakan som faktiskt inte bara går att genomföra utan också innebär förbättringar i samhället såsom det ser ut vid tillfället.

Med tiden går sålunda diskussionen från det teoretiskt riktiga till det praktiskt möjliga. Där befinner sig miljöpartiet idag. Om debatten står mellan politiskt alternativ A och alternativ B så hade för bara några år sedan ställningstagandet avgjorts av vad som är mest ”grönt”, det vill säga mest i linje med en tänkt underliggande grön ideologi. Idag avgörs ställningstagandet av vad som troligtvis ger bäst resultat om det införs imorgon. Halvfärdiga lösningar godtages icke, purt teoretiska argument avfärdas prompt.

Naturligtvis accepterar dock inte frontpersonerna för den senare argumentationslinjen, de som förespråkar det genomförbara, att stämplas som mindre gröna. De ser också sin linje som den mest gröna, eftersom de ger mest ”grön” effekt i realiteten.

De ideologiskteoretiskt kunniga gröna håller förstås inte med. Om någon hävdar en linje som grön trots att det inte går helt i linje med de ideologifundamentalistiska utgångspunkterna, kommer  ideologiteoretikerna ofta dra slutsatsen att det är okunnighet det handlar om. Därav är det inte ovanligt att det ofta ropas på ökade resurser till ideologiutbildning och ideologiutveckling.

Just utbildning om och utveckling av ideologi är i och för sig inte helt irrelevanta krav när det gäller grön ideologi. Som sammmanhållen ideologi betraktat är det nämligen förvånansvärt stor brist på skrivna deklarationer, manifest eller teoretiska verk och frontfigurer. De frontfigurer som ofta nämns, Arne Naess är här ett bra exempel, är påtagligt okända inom Miljöpartiet annat än till namnet. Mycket få skulle kunna referera hans åsikter, ännnu färre har faktiskt läst honom. Istället är det ofta politiska rörelser i sin egen rätt som nämns som den gröna rörelsens rötter: kvinnnorörelsen, miljörörelsen, djurrättsrörelsen för att ta några exempel. Rörelser som för övrigt inte alls nödvändigtvis är glada att utan vidare betecknas som ”gröna”, än mindre håller med om etiketteringen utan reservationer.

Hur som, kraven på utbildning inom det ideoligiska området visar tydligt på det som Sassoon och Bauer menar vara en ”vulgarisering”. De ideologiskt belästa finner mindre intresse för de abstrakt teoretiska bitarna i rörelsens politiska idéer. Praktiska frågor kräver svar från praktiken, teoretiska frågor skjuts bort. Detta innebär både att långsiktiga, det vill säga utopiska, visioner försvinner och att även mer dagsaktuella förslag justeras när inte längre samma ideologiska grund kan appliceras.

Därmed inte sagt att ideologin försvinner som grundfundament. Processen kan innebära att den politiska rörelsen, i detta fallet Miljöpartiet, slutar vara ett främst idédrivet parti och blir ett intrsseparti bland flera andra, men det behöver inte innebära det. Det ideologiska bålverket ligger kvar i botten, idéerna finns kvar. Det är ändamålet som förändras: från nutid, visionerna, till samtid, skarpa förslag.

Här kan vi återvända till socialismen, där den gamla utopin var (och är) det klasslösa samhället som ett sätt att uppnå rättvisa. En pragmatisk socialism arbetar knappast för ett klasslöst samhälle, men väl för rättvisa. Den grundläggande idén kvarstår, sedan är det förstås uppe för diskussion om de förslag som läggs är rätt väg att gå. För de troende ideologifundamentalisterna, med exemplet socialism har vi måna sådana här i landet, blir detta aldrig nog. Isaksson:

”Socialismen är ju en kyrka med många samfund, men den odogmatiska, praktiskt inriktade sociala ingenjörskonst, som var socialdemokratins särmärke och säkert också grunden till dess politiska framgång bland väljarna, har haft märkligt svårt att tillerkännas status av självständig ideologi, alltid varit något näst bäst, ett efter omständigheterna hyggligt surrogat i avvaktan på att tiden skall mogna och den riktiga utopin äntligen blomma ut.”

I del två återkommer vi till den ideologiska kampen, men då med fokus på dess värde som slagträ i interna maktstrider.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *