I del 1 av serien “Att lära av historien” tittade vi på kampen om ideologin i en växande politisk rörelse. Då kunde vi se hur två, stiliserade, motsatser krockade: dels de renläriga ideologerna som vill opinionsbilda för utopin, dels pragmatikerna som vill plocka aldrig så små russin ur kakan för att inkorporera i dagens samhälle.
I del 2 såg vi hur dessa stiliserade motsatser användes av olka grupper i den interna maktkampen. Pragmatikerna accepterar även urvattnade kompromisser, politik offras på kompromissens altare, samtidigt som fundamentalisterna tycker alla uppgörelser, i princip oavsett innehåll, innehåller för mycket kompromissande. På samma sätt som Groucho Marx inte kunde tänka sig vara medlem i en förening som accepterade hans medlemsansökan, ser fundamentalisterna motpartens accepterande av en kompromiss som ett bevis i sig att man inte drivit sina krav tillräckligt hårt.
Del 3 – Meningen med makten
Denna konflikt som vi diskuterat i de två första delarna är inte underlig. Varje ny rörelse med en helt ny syn på tingens ordning, en ny vision om hur samhället borde organiseras, möter en omvärld som skiljer sig så dant från den uppmålade utopin att mindre reformer ter sig som att sätta plåster på benbrott. De radikala idéerna i en ny politisk rörelse – om förutsättningen är att den både ska lyckas någorlunda i samtiden och bidra med något nytt i historisk mening – står med nödvändighet såpass långt från de rådande normerna och idealen att deltagande bland de etablerade maktutövarna blir omöjlig.
Alma Guillermoprieto uttrycker en sådan situation, från femtiotalets latinamerika, i en artikel om Che Guevara:
”Guevara never considered any alternatives to violence and radicalism, and perhaps it is true that in the Latin America of those years it required more self-delusion to be a moderate reformer than to be a utopian revolutionary.”
Den riktiga galningen var inte miljöpartisten som 1981 uteslöt regeringsmedverkan, utan den partikollega som såg det som en reell möjlighet. Varje ny politisk rörelse måste vara i opposition mot hela systemet för att vara trovärdigt. Genom opinionsbildning och lite tur ökar dock väljarskarorna; vägarna till konkret inflytande öppnas.
Meningen med makten är att få igenom förändringar, och ju mindre förändringarna är desto mer ointressant blir makten. Surt sa räven om de rönnbär den inte lyckades nå. På samma sätt rationaliserar nya politiska rörelser bort det faktum att regeringsmakten ligger utom deras räckhåll: de bestämmer sig för att de ändå inte vill ha den. Socialistinternationalen dömde 1900 och 1904 ut ”ministersocialism”: att som socialist ingå i en borgerlig regering. Det var också länge flera socialdemokraters bestämda uppfattning att socialdemokraterna inte bör bekläda en enda statsrådspost innan partiet kunde bilda inte bara en egen regering, utan en egen majoritetsregering.
Motståndet mot minoritetsregeringar hade en praktisk grund. När förra seklet, liksom det svenska parlamentariska systemet, var ungt var det praxis att det parti som vunnit valet också skulle söka bilda regering. Detta även om partiet ifråga varken hade egen majoritet eller ens var riksdagens största parti. En tydlig valvinst som ledde till regeringen kunde alltså innebära en kraftig oppositionsmajoritet i riksdagen och sålunda ett ganska ineffektivt styre.
Resultaten av detta system pekar med all önskvärd tydligheten på maktens dubbelhet. Å ena sidan är det bara med makt och inflytande, på ett eller annat sätt, som riktiga förändringar kan genomföras. Å andra sidan innebär makt (nästan) alltid också ansvar och därmed ansvarsutkrävande. För en regering är det helt uppenbart att ansvaret stundtals överskrider möjligheten till faktisk makt.
Att leda en regering utan kraft eller möjlighet att genomföra sitt program är helt enkelt ingen valvinnare. Dock är det förstås inte heller populärt av en regering att avgå av så simpla anledningar att ett nytt val står runt knuten. Resultatet i det tidiga nittonhundratalet blev att flera regeringar letade opinionsmässigt riktiga frågor att driva i riksdagen, förlora kraftigt och därmed kunna avgå på ett värdigt och politiskt korrekt sätt, gärna i lagom tid inför nästa val.
Det här problemet finns för alla politiska partier i en eller annan mån, men problemet blir gigantiskt för partier som ännu har en liten andel av röstetalet. Ett för stort ansvar, inte minst för en kompromisspolitik, är svårt att svälja för nya rörelser: den politik som presenteras för väljarna går inte att genomföra, och stora delar av den kompromisspolitik som faktiskt går att genomföra har dömts ut i de hårt ordade appellerna för den egna saken.
Idag finns inte den gamla ordningen, idag måste regeringen baseras på ett riksdagsunderlag, om så ett institutionaliserat hoppande mellan majoriteterna som socialdemokraterna länge gjorde. Istället finns det andra exempel där partier visar att de hellre står i opposition än tar ansvar: breda uppgörelser om exempelvis försvar och energi där vänsterpartiet och miljöpartiet stått utanför.
Båda dess frågor blir precis av den anledningen problematiska för Miljöpartiet att hantera som ett regeringsparti in spe. Under åttiotalet, när partiet var ungt, var det inget problem att driva närmast omedelbar avveckling av kärnkraften och fullständig nedrustning av försvaret. De realiteter, eller åtminstone risker, som följer ett ansvar för hela landets säkerhet och välmående, medger däremot inte alltid så enkla lösningar. Åtminstone inte eftersom de tänkta ”lösningarna” ofta är högtflygande och/eller dyra.
Därför ser vi idag många Miljöpartister klaga på den senaste energiuppgörelsen med S och V med argumentet att partiet har sålt sig i den fråga partiet grundades på. För visst är det så, jämfört med partiets retorik 1981 är uppgörelsen inte kompatibel. Men bortsett från att 1981 var en annan tid med andra politiska opinioner, så var också förutsättningarna för partiet då annorlunda. Då var opinionsbildning främsta målet, nu är främsta målet en politik som är genomförbar imorgon. Då kunde vi bestämma sakpolitisk inriktning själva och klä den i de ord vi vill, nu måste vi komma överens med andra partiet om samma sak. Då var oenigheten med övriga partier en poäng i sig, i dagens läge är enigheten inom de rödgröna tvärtom ett strategiskt viktigt mål. Klart resultatet då blir annorlunda.
På samma sätt kommer försvarspolitiken bli nästa skägg till rakning. Redan nu har det funnits en stor skillnad mellan partiets politik i beslutande församlingar, en politik som syftar till nedrustning men också internationella fredsbevarande insatser, och många av partiets företrädare som fortfarande talar om partiets som pacifistiskt.