Serien “Flytta makten neråt” består av sex texter. I den första delen berättade jag om min egen ideologiska och politiska bakgrund till frågeställningen om decentralisering, och varför det ur ett grönt (miljöpartistiskt) perspektiv är en fråga vi tycks ha förlagt.
I den här andra delen kommer jag lyfta två viktiga begrepp i sammanhanget – nationalstat och enhetsstat – och försöker beskriva hur dessa påverkar diskussionen om decentralisering.
Nationalstat och enhetsstat är inte riktigt samma saker, men de överlappar varandra och grön ideologi för mig innebär en stark kritik mot båda. Nationalstaten är idén om ett folk – en stat. En “nation” är alltså i det sammanhanget ett annat ord för en folkgrupp. Nationalromantiken är ett relativt sent påfund, men har starkt präglat den politiska strukturen vi idag verkar i. De politiskt nationalistiska krafterna som verkar med hat och våld som främsta verktyg är knappast något jag närmare behöver förklara, men nationalismen genomsyrar i princip all politik och stora delar av vår kultur – åtminstone i västvärlden.
En enhetsstat innebär att staten besitter den högsta makten, det vill säga den politiska makten utgår från den centrala nivån och går sedan (möjligtvis) nedåt. I motsats mot exempelvis en federalstat där det är tvärtom.
Ett gemensamt vi
Som sagt, begreppen nationalstat och enhetsstat är inte synonymer på något sätt. Det går att ha det ena utan det andra. Nationalstat är ju även i någon mån en anakronism, då få stater idag är egentliga nationalstater. Men det som överlappar nationalstatstanken och enhetsstatstanken är behovet av att främja idén om att alla inom territoriet är ett “vi” med med gemensamma intressen, medan alla utanför territoriet är ett “de” som är helt eller delvis annorlunda oss.
Det vill säga idén om att person A i Malmö och person B i Haparanda är i grunden lika. De förväntas glädjas när svenska idrottare vinner, förväntas vara stolta när svenska forskare eller författare får nobelpris och förväntas ha samma intressen i Sveriges utrikespolitiska strävanden. Medan det i verkligheten idag mycket väl kan vara så att malmöiten både kulturellt och politiskt har mer gemensamt med danskarna på andra sidan sundet.
Nationalism och enhet ger centralism
Både idén om nationalstaten och idén om enhetsstaten är helt grundläggande för centralistiska strävanden. Därmed är också kritiken mot de två idéerna grundläggande för den som vill flytta makten närmare människan. Utan tanken om svenskarna som en nation är Sverige inte någon mer självklar enhet för maktutövande än någon annan godtyckligt framtagen territoriell uppdelning. Vi hade lika gärna kunnat vara en del av enhetsstaten Norden, federala staten Europa eller uppdelade i de tre staterna Svealand, Götaland och Norrland.
Detta tydliggörs såklart historiskt av att vad som utgjort “Sverige” över tid har förändrats. Finland är väl det tydligaste exemplet. Finland var lika svenskt som Närke, fram till 1809. Finland har varit svenskt betydligt längre tid än Skåne har varit det. Nu är det få som fortfarande upprätthåller Finland som “egentligen” en del av Sverige, och ganska få (även om de finns) som inte trots allt ser Skåne som i grunden svenskt.
Även större politiska enheter (faktiska eller tilltänkta) har använt helt eller delvis nationalistiska idéer eller retorik för att bygga upp sin kulturella ställning. När Rickard Dybeck skrev texten till det som nu anses vara Sveriges nationalsång var han en del av en Skandinavistisk rörelse som ville se Skandinavien och Norden som en enhet. När Zlatan byter ut “norden” mot “Sverige” 170 år senare är det ett tecken på att skandinavismen är död och oförståelig för samtiden, eller åtminstone ointressant ur marknadsföringssynpunkt gentemot svenskar som inte nödvändigtvis känner igen sig i enheten “norden”.
Även Europa som nivå pockar på uppmärksamhet. Lyssna nästa gång ni hör en politiker som vill stärka EU:s makt talar. Då är EU inte så mycket ett samarbete mellan svenskar, polacker och greker – eller mellan smålänningar, katalaner och piemontare för den delen – utan då är vi alla retoriska europeer. Och det är mer än bara ett sätt att hitta en gemensam identitet – någon form av avancerad och något absurd teambuildingsretorik – det är grunden för att en politisk nivå ska uppfattas som otvetydigt legitim. Utan den gemensamma identiteten “europé” kan EU aldrig bli mer än ett samarbete mellan stater. Med en gemensam europeisk identitet kan EU bli den suprastatliga politiska maktfaktor det vill vara, och i viss mån redan är.
En mångfald identiteter
En identitet kopplad till en geografiska entitet behöver ju inte vara fel. Att som antinationalist sträva efter att alla sådana identiteter ska upplösas är kanske både kontraintuitivt och kontraproduktivt. Lösningen kanske ligger i raka motsatsen: Värna fler identiteter. Nationalismtanken ligger i grunden i att man bara har EN nationell identitet. Om man, likt Carl Bildts klassiska boktitel “Hallänning, svensk, europé” har flera, tappar de enskilt sitt värde.
Därför är det inte bara så att nationalism leder till centralism, decentralism kan också motverka nationalism. Genom att skapa flera nivåer av identitet förstärker vi det som faktiskt naturligt gäller: vi definieras inte av att vi är “svenskar”, “irländare” eller “greker”. Vår identitet skiftar beroende på kontext.
Här handlar det inte bara om att främja mer lokala identiteter. Jag skulle gärna att den politiska makten i första hand flyttades längre ner från statlig nivå, och detta får jag återkomma till i en senare del av serien. Men kulturellt finns det alla möjligheter att främja nivåer som är större än Sverige. Varför inte gemensamma nordiska ligor och gemensamma nordiska landslag i olika idrotter, exempelvis? Mer samarbete kring public service och filmproduktion skulle ge ett större utbud och större kulturell förståelse (exempelvis språkmässigt), förutom att det skulle bidra till en mindre sverigenationalistisk idé.
Och med ett Nordiskt landslag, hade Zlatan inte behövt byta ut några ord i nationalsången.
I nästa del i serien tittar jag närmare på dagens lägsta nivå, kommunen, och det kommunala självstyret.