I första delen av serien argumenterade jag för varför Miljöpartiet behöver en ideologisk kulturdiskussion. I den här delen av serien diskuterar jag hur ekologisk hållbarhet kan förhålla sig till detta.
En hållning jag ofta hör som ett försök till att förklara varför miljöpartister ska bry sig om kultur är hållbarhet eller miljövänlighet. Det bottnar i en tanke om att den gröna omställningen ska ske genom att konsumtionen av saker ska bytas mot tjänster eller upplevelser. På så sätt vore ett konsertbesök mer hållbart än att jag köper en ny pryl.
Det ligger något i det, men som ideologisk utgångspunkt menar jag ändå att det är en återvändsgränd. Dels för att även kultur innebär konsumtion av ganska mycket fysiska saker, inte minst resor. Dels för att tanken blir ganska obehaglig om man vänder på det: Om en viss kulturinsats inte är miljövänlig(are), är vi då emot den? Det blir ett ställningstagande som blir omöjligt i slutänden. Dels är det tveksamt att ha som den mest grundläggande tanken bakom kulturen något som egentligen är instrumentellt, dvs att kultur är bra eftersom det leder till en mer miljövänlig konsumtion.
Hållbarhet ändå relevant
Av dessa tre anledningar kan inte kulturpolitikens miljövänlighet vara den grundläggande bilden av varför kultur är viktigt. Därmed inte sagt att hållbarhet som ideologiskt perspektiv inte kan vara relevant inom kulturpolitiken. Tvärtom är det ju lika viktigt att kultursektorn ställs om som att någon annan sektor gör det. Och likadana krav kan ställas. Om det finns krav på ett verksamheter som får stöd över en viss nivå i en kommun eller landsting ska prestera miljöplaner, så bör det gälla även kulturverksamheter. Och så vidare.
Några kulturverksamheter har också en mer konkret koppling till ekologisk hållbarhet. Det immateriella kulturarvet handlar om kunskaper och praktiker som inte går att ta på, men som på olika sätt riskerar att försvinna. Det kan gälla hur man dansar hambo, men också praktiker som att virka, knyppla, laga vissa kläder eller annat hantverk. Genom att öka kunskaperna om hur man syr ett par byxor på ett sätt så att det håller, hur man kan bygga till sig saker man behöver av en träbit eller vad det nu kan gälla, så ökar vi också förståelsen för gott och beständigt hantverk, i motsats till ett slit- och slängsamhälle. Kanske inte på en skala som gör att vi räddar världen, men det är ett litet exempel på hur kulturpolitik på ett sakligt sätt faktiskt kan kopplas till ekologisk hållbarhet.
Möjligtvis skulle ökat stöd till friluftsorganisationer kunna motiveras med att det ökar förståelsen för naturens villkor. Jag misstänker dock att ett förment ideologiskt rättfärdigande av stora satsningar på friluftslivet ur kulturpolitiskt perspektiv inte riktigt håller för en närmare granskning.
Sammanfattningsvis bör en kulturpolitik för ekologisk hållbarhet fokusera på att främja det immateriell kulturarvet, liksom att i rimlig mån bidra till att mottagare av kulturstöd i någon utsträckning agerar miljösmart.
I nästa del ska jag ta upp deltagardemokrati ur ett kulturpolitiskt perspektiv.