En ideologisk kulturpolitik

Under oktober 2015 presenterades det idéprogram som en arbetsgrupp inom Miljöpartiet arbetade fram. Arbetsgruppen bestod av fem engagerade kulturutövare/kulturarbetare som anmälde sig som frivilliga i valrörelsen, plus fem andra personer som valdes senare – ytterligare en kulturutövare och fyra aktiva kulturpolitiker från miljöpartiet, bland annat ansvarig för kulturfrågor i partistyrelsen och partiets kulturpolitiska talesperson från riksdagsgruppen.

Kulturgruppens förslag en stor besvikelse
När programmet presenterades var åtminstone min besvikelse stor. Även om det fanns bra delar i programmet (konstigt vore det väl annars) så var det stora delar av programmet som hade för svag koppling till grön politik och gröna värderingar, de större förslag som gavs var i stor utsträckning gammal skåpmat, och få förslag var utvecklade på mer än någon enstaka mening. Jag ska inte gå inte gå in på min kritik i detalj här (den intresserade kan istället läsa på Dagens Samhälle och SVT Opinion). Här nöjer jag mig istället med att konstatera att SVT:s Kulturnyheterna sammanfattade debatten som en “kritikfest”, senare ändrat till “massiv kritik”.

Stor kritik även från kulturskapare
Det som kanske förvånade mest var att inte heller kulturskapares egna organisationer stödde förslaget. Kulturarbetsgruppen själva har påstått att “många kulturarbetare applåderar förslagen, medan många kulturdebattörer ställer sig tveksamma”, en nästan löjligt eufemistisk syn på hur förslaget mottagits. För bortsett från att det gruppen kallar “ställer sig tveksamma” kallades “kritikfest” av SVT, så stämmer det inte heller att kulturarbetare applåderar förslagen. Både KRO/KIF och KLYS har förvisso i sina kommenterar lyft fram positiva aspekter, men det måste ju sägas vara ett normalläge med en gruppkonstellation och en process som uttryckligen har fokuserat på att ta in och lyfta fram förslag från kulturskapare på olika sätt. Att de då skulle tycka allt i ett program är dåligt hade verkligen varit en skräll. Men även KLYS – till vilka KRO/KIF också hänvisar – kommer med så stark kritik som man faktiskt inte skulle kunna vänta sig. Kritiken kommer dessutom på förslag gällande just kulturskapares villkor. Där skriver KLYS ” Dessa förslag är inte motiverade och ter sig ogenomtänkta. Enligt KLYS främjar de inte yrkesverksamma kulturskapares sysselsättning och villkor.” Rubriken på pressmeddelandet är också just “Ogenomtänkta förslag i mp:s nya kulturpolitik“. Det är svårt att kalla det för att de “applåderar”, tycker jag.

Politisk styrning av kulturlivet
Kulturnyheternas redaktör och kritiker Per Andersson stod dock antagligen för den hårdaste kritiken av alla:
“Förslagen genomsyras av idéer om en långtgående politisk styrning av kulturlivet och hur dess aktörer handlar, lägger program och tänker. Kulturlivet ska ”åläggas” att göra saker som stämmer överens med de värderingar som finns i Miljöpartiets kulturpolitiska arbetsgrupp. Når man inte de målen straffas man med ”sanktioner”.”
och
“Det liknar inte normal svensk kulturpolitik. Mest liknar det SD, som också vill använda kulturpolitiken för att tukta värderingar och straffa ideologisk avvikelse.”

Kulturgruppens förslag gav Miljöpartiet ett trovärdighetsproblem
Det är en kritik som borde får stora delar av partiet att fråga sig vad det är som har hänt egentligen och hur det kunde gå så fel, men framför allt hur vi kan arbeta framöver för att visa att detta inte är vad grön politik står för. Även om jag tycker jämförelsen i sak är orättvis, så ska inte MP:s kulturpolitik av kunniga och seriösa analyser i SVT:s främsta kulturnyhetsprogram kunna jämföras med SD:s kulturpolitik. Detta visar att kulturgruppens förslag – och inte minst deras val att göra en stor sak av förslaget medialt, vilket jag misstänker de också numera ser som ett stort misstag – satt miljöpartiet i ett trovärdighetsproblem, åtminstone på kulturpolitiksområdet. I vanliga fall hade det kanske slagit främst mot oss kulturpolitiker, men med ansvarigt statsråd kommer detta riskera att bli en black om foten på hela partiet.

Fram för en ideologisk grön kulturpolitik
Partiet centralt verkar ha hanterat situationen genom att lägga projektet med ett nytt starkt kulturprogram på hyllan. Jag menar tvärtom att partiet borde gå vidare med en process för att faktiskt kunna presentera en trovärdig, grön kulturpolitik längre fram. Såvitt jag förstått är det inte spikat att det blir en kulturproposition till kongressen under mandatperioden, och efter debaclet med arbetsgruppens förslag är det lätt att förstå att det är uteslutet. Men just eftersom kulturgruppens förslag skapar ett läge där partiets kulturpolitiska trovärdighet ifrågasätts, lutar jag åt att det tvärtom behövs ett omtag. Efter så stark kritik behöver partiet presentera en stark och trovärdig kulturpolitik.

I ett försök att bidra till en sådan process har jag formulerat några byggstenar som jag tror att en stark grön kulturpolitik måste vila mot. Där skiljer sig min utgångspunkt från kulturarbetsgruppen. När arbetsgruppens utgångspunkt var att partiet inte har en “kulturpolitik värd namnet” är min tvärtom att vi redan idag driver en massa bra kulturpolitik, på olika nivåer. Idéer, förslag och goda konkreta exempel finns det ingen brist på. Det jag tycker saknas är snarare en grön utgångspunkt, svaret på frågan “vad kännetecknar en grön kulturpolitik”. Där finns säkert många bra tankar, men jag upplever att vi inte riktigt samlat oss kring någon gemensam bild av vad som skiljer grön kulturpolitik från andra ideologiska utgångspunkter i kulturdiskussionen.

Detta är också relevant i den partiinterna diskussionen. Även om jag tror att miljöpartister generellt ser kultur som något positivt, möter jag ändå då och då synen att det är något som inte behöver några offentliga medel. Eller att det är en lyx som inte är viktig egentligen.

Istället för att bara samla olika förslag och lägga i en hög huller om buller skulle jag därför vilja bidra till den interna kulturpolitiska debatten genom att diskutera en grön ideologisk kulturpolitik.

Instrumentalism
En första distinktion som är viktig för diskussionen är om instrumentalism kontra kulturens egenvärde. Instrumentalism är ju när kulturen försvaras med argument att kultur hjälper till att uppnå ett annat (från kulturpolitik frikopplat) mål. Till exempel att kultur är bra eftersom kultur i vården kan göra oss friskare. Kulturen blir ett instrument, inte något som är viktigt i sig. Kulturpolitiker och kulturutövare brukar oftare peka på kulturens egenvärde, det vill säga att även om vi inte blir friskare är kultur bra. Vilket perspektiv vi bör anlägga har varit en stor diskussion och är väl fortfarande i någon mån en viktig diskussion. I grunden uppfattar jag dock att de flesta ser att man måste kunna ha båda tankarna i huvudet. Det vill säga vi måste kunna se att kultur ger positiva effekter på olika områden och att det är bra, men också säga att kulturen även utan dessa effekter har ett egenvärde.

I de kommande delarna kommer jag ta upp tre gröna ideologiska grundvärderingar, och diskutera hur vi kan förhålla oss kulturpolitiskt kring dessa: Ekologisk hållbarhet, deltagardemokrati och decentralisering. Självklart finns fler ideologiska ingångar än dessa, men dessa bedömer jag som ideologisk viktigast.