I första delen av serien argumenterade jag för varför Miljöpartiet behöver en ideologisk kulturdiskussion. I den andra delen av serien diskuterade jag ekologisk hållbarhet. I den här delen av serien tar jag upp deltagardemokrati ur ett kulturpolitiskt perspektiv.
Kultur som en av tre grundläggande öppenheter
Ett annat ideologiskt perspektiv är att se kultur som en grundläggande öppenhetsfunktion. Jag skulle hävda att vi har tre grundläggande öppenhetsfunktioner i samhället: fri akademi, fri press och fri kultur. Dessa tre faller i sin tur tillbaka på två helt grundläggande rättigheter: det fria ordet och den fria tanken.
Den fria akademin ser till att vi har bästa möjliga kunskap och att tanken såtillvida är fri. Den fria pressen ser till att kunskap och åsikter sprids och bryts mot varandra och att både tanke och ord såtillvida är fria. Den fria kulturen tar den fria tanken och det fria ordet och sätter dessa två intellektuella vapen i händerna på varje enskild människa. Kultur ger varje person som känner sig manad möjligheten att göra sin röst hörd. Och inte bara det, utan också att hen kan uttrycka sig på det sätt hen känner sig manad att uttrycka sig. Utan det fria ordet och den fria tanken blir kreativitet och kulturellt skapande omöjligt. Att släppa kreativiteten fri är att släppa tanken fri, både för den som skapar och den som upplever. Kulturen faller tillbaka på var och ens möjlighet att göra sin röst hörd.
Deltagardemokrati
Kultur som en av demokratins grundpelare är inte nödvändigtvis en tanke som är grön i sig. Tvärtom är ju fri akademi, fri press och fri kultur grunden i den liberala demokratin vi lever i, och därmed något som fler partier ställer upp på. Men samtidigt går det inte att komma ifrån att det tankesättet kopplar tydligt till flera gröna grundvärderingar, till exempel hur vi pratar om deltagardemokrati och individens skaparkraft. På det sättet är det en rimlig utgångspunkt för en grön, ideologisk, kulturpolitik.
Deltagardemokrati och decentralisering är en av de grundläggande gröna principerna som binder ihop de allra flesta, om inte alla, av jordens gröna rörelser. Global Greens Charter tar exempelvis upp det som en av sex gröna ideologiska grundpelare. Där förklaras det, på en grundläggande nivå, som “a democracy in which all citizens have the right to express their views, and are able to directly participate in the environmental, economic, social and political decisions which affect their lives; so that power and responsibility are concentrated in local and regional communities, and devolved only where essential to higher tiers of governance.” ()
Även svenska miljöpartiets partiprogram tar upp frågan, exempelvis genom “Vi tror på en demokrati med aktiva och delaktiga medborgare.” och “Den gröna rörelsen står för ett frihetligt perspektiv på politiken. Vi är övertygade om att yttrandefrihet, åsiktsfrihet och deltagande demokrati gör samhället bättre.”
En tillgänglig och aktiv kulturpolitik är med och bidrar till en deltagande demokrati just eftersom kultur blir ett sätt att göra sin röst hörd. Det är svårt att se en deltagande demokrati utan den grundläggande idén hos var och en att dennes röst är viktig, att denne kan ta egna initiativ och vara med och skapa sin egen omgivning och verklighet.
Släpp fram varje människas egen kraft
Ur det deltagardemokratiska perspektivet – och där räknar vi in tanken om att varje människas skaparkraft är viktig – skulle det kulturpolitiska svaret vara att fler ska ha möjlighet att utföra kultur, men också att själva driva kulturprojekt. Där har vi i Stockholms läns landsting exempelvis ett stöd som heter Ung aktiv kultur som går just till projekt där unga själva är helt i fokus, både som utförare och som ledare av projektet. I ett vidare kulturpolitiskt perspektiv blir förstås ett starkt stöd till föreningslivet viktigt, där unga (men även andra åldersgrupper) får en möjlighet att tillsammans med andra driva en agenda eller en verksamhet. Men det är viktigt att se att även den kultur som en upplever snarare än skapar själv också bidrar till detta, dels genom att väcka ett intresse för en kulturform, dels att väcka tankar och idéer som den kultur som upplevs försöker förmedla.
Sammanfattningsvis bör en kulturpolitik för att främja deltagardemokrati se till att kultur sprids till så många som möjligt, likväl som att främja organisationer och kulturformer som öppnar för att deltagarna – inte minst unga – själva kan vara med och skapa och vara med och bestämma.
I seriens sista del ska jag diskutera hur den gröna grundbulten decentralisering kan förhålla sig till kulturpolitiken.