En mångfald av public service

I första delen av serien beskrev jag grundproblematiken kring mediala bubblor. I den andra delen diskuterade jag opartiskhet i medier, där fler söker sig till uttalat vinklade sajter och tidningar.

I den här tredje delen beskriver jag hur viktigt Public Service är för att upprätthålla just opartiska medier, men hur mångfalden inom public service kan stärkas.

Som jag skrev i den här seriens första del pågår en hel del diskussioner om att olika medier ska vara vinklade åt olika håll, trots förment neutrala redaktioner. En vanlig åsikt från höger är att de tre public service-bolagen (SVT, SR, UR, där kanske kritiken normalt främst riktas mot de två förra, då UR gör mindre väsen av sig i den mediala debatten) är vänstervridna, vilket föranleder den ännu vanligare högeråsikten att public service bör läggas ned.

Stödet för att SR eller SVT (eller, för all del, UR) skulle vara vinklade åt vänster är ganska svagt. Men oavsett detta håller jag inte med om att svaret är att lägga ner, utan svaret är att försöka bidra till ökad mångfald.

För jag tycker ändå att mångfald har ett visst egenvärde även här. Samtidigt som det idag finns så stora möjligheter, rent tekniskt, att nå ut med berättelser om verkligheten. Uppdelningen mellan press och etermedier som fortfarande lever kvar i svensk mediepolitik i och med public servicebolagen (etermedier) och presstöd (press).

Jag tror att det finns anledning att slå ihop dessa två stödformer och sedan använda dem som fonder, varifrån kortsiktiga eller långsiktiga projekt kan finansieras. Detta skulle ge en hel del möjligheter.

Vi får den rapportering vi vill ha
Dagens mediestöd är schablonartade. Vi hostar upp över 50 miljoner till Svenska dagbladet för att tidningen ska finnas, men vi får inte nödvändigtvis 50 miljoner i nyheter med allmänintresse för det. Pengarna går ju bara in till tidningens totala verksamhet, som inkluderar en stor mängd journalistik som inte alls är nödvändigt att betala gemensamt för.

Med fonder kan vi istället köpa den typ av journalistik vi faktiskt vill ha. Vi har kanske inte något jättestort behov av medier som återpublicerar TT eller som uppvaktar den stora skådespelaren på dennes födelsedag. Däremot kanske vi har ett stort behov av lokal journalistik från orter där det inte finns någon bevakning alls. Vi kanske har behov av en utökad utrikesbevakning. Vi kanske har behov av en starkare och bredare granskningsjournalistik. För att ge tre tydliga exempel. Med public service-fonder kan vi få detta.

Bredare spridning av nyheter
Anledningen till att både SR och SVT har som ambition att vara breda medier med allt från hård politisk granskning till lättsamma nöjesprogram är att behålla relevansen. Smala public service-kanaler saknar relevans såtillvida att bara ett fåtal personer lyssnar på dem. Det är lite av ett filosofiskt problem: Om SVT sänder ett granskande program som ingen ser, spelar det då någon roll? Jo, det gör det nog. Men genomslaget blir mångfaldigt större om SVT är en bred kanal, som idag.

Med public service-fonder kan vi dock bredda public service ytterligare. Förutom att vi äntligen skulle kunna få riktig public service i print, så skulle ett stort ps-fondsfinansierat reportage kunna publiceras i alla morgontidningar samtidigt (om tidningarna så ville såklart). På samma sätt skulle ett potentiellt scoop-program från Uppdrag granskning kunna sändas i samtliga TV-kanaler. Tänk vilket genomslag!

Redan idag borde public service-produktioner vara fria att använda, med fonderna blir detta ännu tydligare och mer lätthanterligt.

Den journalistik som möjligtvis skaver av någon anledning – exempelvis som kritiserar stora företag som många mediebolag får reklamintäkter ifrån och som därför mediebolagen inte vill stöta sig med – kan publiceras som idag, i public services egna kanaler. I sista hand kan självklart journalisterna själva sprida det i egna kanaler, materialet ska ju trots allt vara fritt.

Snabbhet och flexibilitet
Ett system med public servicefonder, till skillnad från dagens stora mediekoncerner, skulle kunna vara snabbfotade. När en förändring av mediekartan skymtas kan någon eller några mindre aktörer mycket tidigt få stöd att pröva idéer kopplade till detta, utan långa uppstartstider. Och funkar det inte, eller ger åtminstone inte den effekt man velat, så läggs det ner. När utvecklingen av förändringen kommit längre kan mer långsiktiga stöd ges genom fonderna.

Även tematisk snabbfothet är lätt att tänka sig. När en kris slår till i utlandet får korrarna för det aktuella området mycket att göra. Med snabba public service-fonder skulle vi snabbt kunna ha flera projekt igång för exempelvis Ukraina nu under Ukrainakrisen, med olika vinklar. Detta som ett gott komplement till andra mediers korrar som alla försöker rapportera samma nyheter.

Publicistiskt ansvar och pressetik
Den kanske viktigaste effekten skulle vara ett sätt att stödja publicistiskt ansvar och pressetik i alla medieformat. Självklart ska makten hålla sig på armlängds avstånd från journalistiken som finansieras, men några grundkrav kan ställas: exempelvis att följa de pressetiska reglerna och utslag från pressens opinionsnämnd.

Det slutliga resultatet skulle kunna vara en stark men bred public service som publicerar kvalitativ journalistik men som också får en helt annan nivå av trovärdighet än både dagens public service och kommersiella medier.

I seriens nästa del tar jag upp hur mediemegafonerna påverkar medielandskapet med medvetet vinklade budskap.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *