Propagandamaskinerna

I första delen av serien beskrev jag grundproblematiken kring mediala bubblor. I den andra delen diskuterade jag opartiskhet i medier, där fler söker sig till uttalat vinklade sajter och tidningar. I den tredje delen beskrev jag hur viktigt Public Service är för att upprätthålla just opartiska medier, men hur mångfalden inom public service kan stärkas.

I den här fjärde delen tar jag upp hur mediemegafonerna påverkar medielandskapet med medvetet vinklade budskap.

Jack Werner säger, i sin mediekrönika i Sveriges Radios “Medierna” 5 juli, apropå mediekritik:

“Kanske är vi ett godtroget folk, kanske har vi alltid varit det. Men förr trodde vi på allt vi läste i tidningen, tidningen som följde de pressetiska reglerna och kontrollerade sakfrågorna så noggrant som omständigheterna medger. Idag läser vi på bloggar och på sociala mediekanaler som bara förbundit sig att följa sitt eget intresse.”

Kanske är vad han försöker säga att bristen på källkritik – om än alltid problematisk – inte var lika problematisk när de kanaler där nyheterna spreds hade flera lager av professionell källkritik som filter för vad som kom ut. När nyheterna når oss genom fria och oberoende massmedier som TV, radio och press så har enligt svensk tradition alltifrån journalister till nyhetsredaktörer till redaktionssekreterare till (i vissa fall) chefredaktörer avgjort att nyheten är sann och relevant och i övrigt följer de pressetiska reglerna. Det har helt enkelt funnits ett publicistiskt ansvar, och vi har haft system där cheferna känt den typen av ansvar.

Mediemegafonerna
De nya mediekanaler som nu har växt sig stora och fortfarande växer, känner inte nödvändigtvis något sådant publicistiskt ansvar. Politism gör, såvitt jag har sett, inga anspråk på opartiskhet. Tvärtom, deras raison d’etre är att sprida sina egna intressen. Bilden blir ännu tydligare med sajter som Alliansfritt Sverige eller dessa diametrala motsats Rödgrön röra. Från två sidor av höger-vänster-spektrumet gör de båda sitt bästa att vinkla varje “nyhet” till största möjliga skada för motståndaren. Alliansfritt har tidigare klätt sig med en air av satir, men någon satir i någon egentlig mening är det såklart inte utan det är helt enkelt starkt vinklade nyheter blandat med raljeranden och rena hån för att ställa motståndarna i så dålig dager som möjligt.

Partimegafonerna
Allianfritt och Rödgrön röra är extrema exempel, andra extrema exempel är såklart sajter som Avpixlat. Kanske ännu mer intressant är det att även mer seriösa politiska aktörer använder digitala medier på liknande sätt. Inför valet 2010 skrev Brit Stakston, sociala medier-expert, om att just partiernas sätt att se sociala medier som ännu en marknadsföringskanal för envägskommunikation skadar partierna långsiktigt. Idag är väl partierna bättre på att hantera detta, men trots allt används sociala medier som Facebook och Twitter i första hand att sprida annat material, tex bilder med korta budskap. Följare och sympatisörer förväntas sedan sprida detta vidare.

Partierna har ett intresse av att sätta sin verklighetsbeskrivning och att pränta in sina förslag till lösningar. Nyanser eller erkännande om att det faktiskt kan förhålla sig på ett annat sätt än vad man själv tror, göre sig oftast inte besvär. Resultatet blir att även partierna agerar megafoner och det politiska samtalet blir en politisk pajkastningsmatch.

Propagandamaskinerna
Det kanske är ett långt hopp mellan att “medier” (hur det nu avgränsas idag) inte tar publicistiskt ansvar för saklighet utan vinklar till fördel för en viss agenda å ena sidan och att partier hanterar sociala medier som megafoner å andra sidan, men det har en gemensam nämnare: det är propaganda.

Inte för att propaganda nödvändigtvis är fel, åtminstone inte från partierna. Tvärtom! Någon form av propaganda är nog svår att undvika. Inte minst i en valrörelse. Men samtidigt finns det idag så stor tillgänglighet till politiker för väljarna (och tillgänglighet till väljarna för politiker) att envägskommunikation inte är enda vägen att alls nå större massor. En politisk kultur som bygger på samtal, både mellan politiker och väljare och mellan politiker av olika färg – skulle faktiskt kunna vara möjlig.

Opartiska medier är en bra början. De “obundna” megafonmedierna är åtminstone ett steg på helt fel väg. Det finns alltså all anledning för oss som vill ha ett sakligt och nyanserat politiskt klimat att dissa mediala megafoner och istället välja opartiska medier som tar publicistiskt ansvar. Nästa steg är att lyfta fram politiker som vågar diskutera, vågar ha fel och vågar berätta om sina idéer.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *