I den första delen i den här serien konstaterade jag att vi har ett starkt behov av att bygga fler bostäder. Många fler. I den andra delen av serien konstaterade jag att det finns tunga skäl som talade emot att vi gör det genom att sprida ut oss mer och mer. I den tredje delen konstaterade jag att det också finns tunga skäl att inte i processen bygga bort våra grönområden, utan tvärtom att se till att det finns god tillgång till olika former av grönområden. I den här delen ska jag diskutera hur en bostadsplanering som tar hänsyn till dessa – och andra – värden skulle kunna fungera.
Utöver de stora problemområden som jag i seriens tre första delar tagit upp kan man såklart också säga att det finns behov i en växande stad att se till att olika former av infrastruktur håller måttet. Exempelvis att befintlig kollektivtrafik stärks när fler flyttar in i ett område, att det finns tillräcklig med förskolor, sjukhus, idrottshallar med mera. Gemensamt för dessa områden är att de tar ganska lång tid att planera, framför allt om man ska få dem att passa in i området på ett bra sätt.
Vidare har vi idag problem med överklaganden, som gör att planprocesserna ofta tar väldigt lång tid. Innan överklagandena passerat alla instanser kan spaden inte sättas i jorden.
Frimärkesplanering
I mina ögon är boven i dramat för stora delar av dessa problem den så kallade frimärkesplaneringen, alltså att en liten plätt markanvisas, detaljplaneras och byggs åt gången. Det gör att överblicken förloras. Framför allt gör det det omöjligt att se till hur hela området utvecklas och vad som behövs för att de som bor i området och de som rör sig i området ska få ut mer av att bo och röra sig där, förutom då att få fler grannar. Det tas ingen hänsyn till behovet av spontanidrottsplatser, grönområden, eller ens förskolor eller kollektivtrafik. Det är såklart omöjligt att vid detaljplanering av ett enskilt hus ta ansvar för ett helt områdes behov, men genom att zooma ut lite, sluta frimärkesplanera och planera hela områden på en gång så öppnas den möjligheten.
Lindhagenplanen 2.0
YIMBY är en organisation som på ett förtjänstfullt sätt driver på för ett ökat byggande, och inte minst för ett tätare byggande. 2012 presenterade de något de kallade Lindhagenplanen 2.0, eftersom de menade att det var uppföljaren på dåvarande borgarråd Carl Lindhagens stadsplan från 1866.
Inte ett enda bostadshus föreslås i Lindhagenplanen 2.0. Inte heller ett enda högt torn med kontor eller hotell. Inga hus alls finns med i planen. Planens syfte var tvärtom just att återgå till en stadsplanering som skiljde på det offentliga och det privata. Planen kartar alltså ut var parker, vägar, infrastruktur ska ligga, men själva husen och vad som ska ske i dem finns inte i planen. Där finns bara (massvis av) byggbar kvartersmark, där den som vill kan bygga.
En sammanhållen och övergripande planering
Jag är inte säker på att Yimbys förslag i sin helhet är rätt väg att gå, det finns säkert detaljer som behöver diskuteras och justeras. Men det finns mycket därifrån som jag skulle vilja ta med mig. Framför allt tror jag att den grundläggande idén – övergripande planer över stora områden istället för små separata detaljplaner för varje enskild tomt – är värd att gå vidare med. Det finns flera anledningar till det.
För det första skulle en sådan övergripande planering göra att vi kan planera staden som ett sammanhang, både kring hur nya hus ska förhålla sig i relation till befintliga, men också hur områden förhåller sig till varandra. Inte minst blir det möjligt att på ett helt annat sätt idag säkerställa att vi kan tillgängliggöra mycket mark för byggen samtidigt som vi vet att vi inte låter detta gå ut över grönområden, idrottsplatser eller liknande, eftersom planen tydligt markerar vilka områden som ska bebyggas och vilka som inte ska det, var det ska bli park och var det ska finnas fotbollsplaner med mera.
För det andra blir det lättare att planera infrastruktur i samband med nyproduktion. När planen är klar är det klart var gatorna ska gå, där bussar kan trafikera från dag ett. Det kan också i planen vara förberett för tunnelbana, spårväg eller annan kollektivtrafik, när det behövs. I tyska Freiburg drogs spårvägen som skulle trafikera ett nytt område så att den stod helt klar redan när första delen av området flyttade in. Det såg konstigt ut när den sedan fortsatte ut på en äng – där det först senare skulle byggas – men det finns något självklart i att planera nya områden så att kollektivtrafiken är på plats från dag ett. Även förskolor, skolor, äldreboenden och annan kommunal service kan planeras in i förväg i en sån här övergripande planering.
För det tredje blir det möjligt att i en sådan övergripande planering inte bara planera ny mark, utan även ange vad som är möjligt om och när nuvarande byggnader på en viss plats rivs. Det ger helt nya möjligheter för förnyelsen av staden, kanske framför allt utanför innerstaden. Detta återkommer jag till i en senare del i serien.
För det fjärde skulle det innebära att vi slapp dessa ständiga planprocesser för varje nytt bygge. En övergripande plan skulle självklart ta lång tid att ta fram, men när den väl är på plats kan nyproduktion gå väldigt snabbt. Det gör också processen betydligt mer inkluderande, då det inte krävs av den engagerade medborgaren att följa dussintals olika stadsprojekt för att egentligen veta vad som händer i närområdet. Eftersom parker, naturmark, idrottsplatser med mera tydligt markeras i planen slipper vi också dagens situation där varje nybygge specifikt står emot en park, en bollplan eller vad det nu kan vara. Det tydliggörs antingen att park, natur och idrott kommer finnas kvar, eftersom det syns i planen var de ska vara. Eftersom planen sker sammanhållet slipper vi också att varje detaljplan uppfattas som ett litet steg i en lång rad, som längre ner längs vägen hotar mer än det som just för tillfället ska byggas bort. Istället öppnar den övergripande planen för ett faktiskt demokratisk samtal om hur närområdet – och hela staden – ska utvecklas på kort och lång sikt. Den ger möjlighet för den enskilde att påverka hur närområdet förändras, men kanske framför allt förståelse för hur det är tänkt. Den demokratiska förankringen – att varje nybygge inte längre behöver vara ett slagfält – vore mycket värd.
För det femte – kanske det viktigaste – innebär det att vi när planen är satt har stora mängder byggklara tomter där det bara är för den som vill bygga att sätta spaden i marken.
Graden av reglering
I Yimbys uppdaterade Lindhagenplan finns såvitt jag förstått ingen eller mycket liten detaljreglering av de hus som byggs på de tomter som görs tillgängliga. Jag tänker att det kan vara en fråga som är öppen för diskussion. Jag tror att en ganska stor del av reglering kan göra det som byggs bättre. Jag tänker till exempel att man kan kräva – eller åtminstone ha olika starka incitament för – exempelvis att de hus som byggs är cykelvänliga, att de har lokaler i botten, att de byggs direkt mot trottoar med mera. Däremot misstänker jag att man bör vara försiktig med rena utformningskrav, och även hur högt eller lågt som byggs. Jag tänker också att regleringen kan skifta från område till område. I vissa områden kanske det finns anledning att vara hårdare med lokaler i botten, om det till exempel inte finns så mycket lokaler till att börja med. I områden där lokaler står tomma kanske det räcker med att det byggs så att det kan bli lokaler framöver om behovet uppstår. På samma sätt kan olika regleringar finnas i olika områden, beroende på karaktär och vad som redan finns i området.
En typ av reglering som jag gärna sneglar på, som inte berör vad enskilda hus måste eller inte får ha, är Torontos regleringar kring höghus. Det vill säga det som den som väljer att bygga ett högre hus måste följa. Den typen av regleringar som inte tvingar fram saker på enskilda hus men som ger bestämmelser för vissa situationer eller hustyper om de ska byggas, tror jag generellt är mer framkomligt än att på förhand bestämma vad som ska eller inte ska byggas var.
Förändring i sikte
Sedan jag började skriva på den här textserien – tyvärr alltför länge sedan – har det lyckligtvis börjat hända saker på detta område. Flera allianspolitiker har pratat om en reformerad bostadsplanering med översiktsplan som grund, vilket ligger mycket nära det jag argumenterar för här. Regeringen har också visat en vilja att hitta breda lösningar, och på DN Debatt skriver de exempelvis att en av de sakerna de vill ha breda samtal om är att ” Exempelvis se över om det skulle kunna gå att bygga med bara översiktsplan som grund”. En översiktsplan som resulterar i byggklar mark vore ett stort steg framåt, framför allt om det i sin konkreta utformning liknar den breda planering jag talat om ovan. Förhoppningsvis kan vi framöver se konkreta resultat av dessa samtal.
I nästa del av serien ska jag lyfta en diskussion om en markreserv som diskuteras alltför lite.