Serien “Flytta makten neråt” består av sex texter. I den första delen berättade jag om min egen ideologiska och politiska bakgrund till frågeställningen om decentralisering, och varför det ur ett grönt (miljöpartistiskt) perspektiv är en fråga vi tycks ha förlagt. Den andra delen lyfte två viktiga begrepp i sammanhanget – nationalstat och enhetsstat – och försökte beskriva hur dessa påverkar diskussionen om decentralisering. Den tredje delen handlade om dagens lägsta nivå, kommunen, och det kommunala självstyret.
I den här fjärde delen kommer jag in på regionaliseringen och hur en regionalisering ger möjlighet till en kraftig decentralisering genom att låta regionerna ta makten.
Låt regionerna ta makten
Det ligger ofta en förmodan om att decentralisering alltid innebär att man flyttar makt nedåt, och i någon mån är det såklart korrekt. Att flytta makt uppåt är inte decentralisering i sig. Men man behöver förhålla sig pragmatiskt till komplexiteten i nuvarande maktstruktur och se att det viktiga är den samlade makten, maktens tyngdpunkt om man så vill, flyttas nedåt i hierarkin.
Jag tror att den lämpligaste vägen för att göra detta är att låta regionerna ta makten. Låt regionerna bli Sveriges politiska utgångspunkt, med full suveränitet och makt över saker som lagstiftning och skatteuttag. Regionerna kan sedan inom sig delegera uppgifter nedåt till mindre enheter inom sig eller uppåt till staten för de uppgifter som görs bättre på statlig nivå. Militär hanteras exempelvis troligen bättre på statlig nivå. Även välfungerande myndigheter var syfte fortfarande är relevant bör kunna finnas kvar, till exempel kan Skattemyndigheten fortsatt driva in skatt till de regioner som så vill.
Regionaliseringen som stannade av
2003 tillsatte den socialdemokratiska regeringen ansvarskommittén, med uppgift att utreda statlig och regional organisering (bland annat). 2007 kom kommittén med ett förslag om att slå ihop de svenska landstingen till 6-9 regioner (”Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft”, SOU 2007:10). Detta skulle kunna medföra att statliga myndigheter och regionerna kunde organiseras efter samma geografiska områden. Det fanns även kritik mot att flera av dagens landsting är för små.
Redan innan har en regionalisering pågått. Västra Götalandsregionen och region Skåne bildades 1999, efter att riksdagen godkänt en försöksverksamhet 1996. 2011 skapades Region Halland och Region Gotland, även om det senare även tidigare bara var en enda kommun. Gemensamt för dessa fyra regioner är att de tagit över en del av länsstyrelsens ansvarsområden, framför allt vad gäller regional utveckling.
Västra Götalandsregionen och Region Skåne är två regioner som ligger någorlunda i linje med de storregioner som ansvarsutredningen såg framför sig. Region Gotland och Region Halland visar tvärtom på hur regionaliseringsprocessen kantrade.
Det finns ur decentraliseringsperspektiv självklart goda skäl till att ifrågasätta varför län ska slås ihop. På så sätt skapas ju i någon mån större distans mellan väljare och besluten. Men det finns även decentraliseringsskäl för, nämligen att större regioner har större möjlighet att på ett bra sätt ta hand om ökad makt uppifrån. Att på allvar ta över hela det komplex som idag är statliga ansvarsområden – även om väsentliga delar delegeras tillbaka till staten – kräver en viss byråkrati som blir alltför förtungande för alltför små enheter. Vidare blir frågor som skatter och annan lagstiftning mindre effektiv om det blir i alltför små enheter, speciellt med tanke på att rörligheten över regiongränserna självklart ska vara helt fri.
Därmed inte sagt att förslaget att decentralisera statlig makt inte kan vara relevant även med dagens länsgränser. Men det skapar massor av frågetecken som blir svåra att räta ut. Däremot kan mer makt vara ett gott incitament till att faktiskt bilda större regioner. Idag har länsgränserna skapat strukturer med maktpositioner kring landstingen och partiernas regionala organisationer. Detta skapar ett motstånd mot sammanslagningar, då tidigare maktpositioner riskerar försvinna. Med regioner som den huvudsakliga politiska nivån i Sverige, med lagstiftning exempelvis, uppvägs rimligtvis detta med råge.
Kommunernas roll
Vad som händer med kommunerna i situation där regioner får makten är för mig en öppen fråga. Det viktiga är att konstatera att detta styrs av regionerna själva. Gissningsvis kommer de flesta regioner av större storlek se värdet i lägre politiska nivåer. Min egen utgångspunkt är att det är lika relevant med lägre politiska nivåer i ett regionernas Sverige som idag, men att det finns liknande problem: ska det finnas kommuner som en egen politisk nivå med egna val så behöver den nivån ha en demokratisk legitimitet. Det måste vara möjligt att på ett relevant sätt utkräva ansvar, det vill säga den lägre politiska nivån behöver ha en självbestämmanderätt inom de områden de ansvarar för. Dessutom kan de lägre nivåernas enheter förändras från idag, både till mindre delar där det bor tätt med människor och till större enheter där det är mer glest. Olika regioner kan man anta kommer göra olika och det är bra. I ett regionernas Sverige kan diskussionen om den lokala demokratin föras utifrån ett nästintill rent papper, och det kommer att revitalisera den diskussionen.
Statens roll
Som ovan nämnt ser jag ingen poäng med att riva ned fungerande statliga myndigheter för att försöka bygga upp dem igen på regional nivå. Det tror jag också att även regionala politiker kommer se. Under en övergångsperiod – eftersom de statliga myndigheterna redan finns – kommer regionerna att delegera sin myndighetsutövning till befintliga statliga strukturer. Troligtvis blir det alltså väldigt liten skillnad, till en början. Skatteverket kommer driva in skatterna, Trafikverket arbeta med den nationella infrastrukturen och så vidare. Över tid anser kanske inte alla regioner att statliga nivån är bästa nivån för vissa saker, och tar hand om det självt istället. Men många av de verksamheter som idag är statliga kommer vara svårt för regionerna att göra bättre eller billigare än om regionerna samarbetar, så det finns goda anledningar att anse att mycket kommer förbli idag. Skillnaden blir att pengarna nu ligger hos regionerna, men också den formella makten.
Vissa saker kan i grundlag fastställas som statliga ansvar, exempelvis försvar och kanske även polismyndighet. Den främsta utrikespolitiken, exempelvis i fråga om ambassader och förhandlingar gentemot andra parter, gör sig också väl på fortsatt statlig nivå. Däremot skulle rimligtvis nya internationella avtal kräva godkännande av samtliga regioner.
Riksdag och någon form av regering kvarstår men hanterar bara de frågor som uttryckligen är statens ansvar genom grundlag eller överenskommelser mellan regionerna. Riksdagen hanterar även konstitutionella frågor, men med någon form av starkt medbestämmande från regionerna. Antingen genom att regionerna måste ratificera besluten eller att en andra kammare med representanter för regionerna införs. Eller både och.
Sverige som federalstat
Effekten av den typ av radikala förändringar som (om än mycket grovt) skisserats ovan skulle göra Sverige till en federation. Federalism kopplas i Sverige mest till centralisering, och det är framför allt för att federalism mest kommer upp på tal i samband med EU-diskussioner. Och i EU-kontext skulle en federalisering av EU i högsta grad innebära en ganska stark federalisering, då EU skulle bli en egen stat som tydligare än idag stod över staterna under (tex Sverige). Även i en svensk kontext innebär det i någon mån en centralisering, då Sverige idag baseras på mycket små enheter (kommuner) under staten. Dessa är för små för att kunna ta emot några större grader av högre maktmedel, varpå en stark decentralisering av statens makt kräver att större enheter blir mottagare för makten, som jag även tagit upp därovan.
Men den totala effekten skulle vara en mycket stark decentralisering av makt från stat till regioner. Det skulle ge den regionala nivån möjlighet att på ett mycket mer effektivt sätt än idag ta ansvar för de välfärdens grundpelare som idag ligger som kommunala och regionala ansvar: skola, vård, omsorg. Det skulle också förtydliga för allmänheten var ansvaret för dessa områden ligger och därmed förenkla både granskning och ansvarsutkrävande. På det sättet skulle det bli en demokratisk revolution.
I nästa del i serien lyfter jag – lite som en parentes – andra möjliga reformer för att flytta makten nedåt.