Serien “Flytta makten neråt” består av sex texter. I den första delen berättade jag om min egen ideologiska och politiska bakgrund till frågeställningen om decentralisering, och varför det ur ett grönt (miljöpartistiskt) perspektiv är en fråga vi tycks ha förlagt. Den andra delen lyfte två viktiga begrepp i sammanhanget – nationalstat och enhetsstat – och försökte beskriva hur dessa påverkar diskussionen om decentralisering. Den tredje delen handlade om dagens lägsta nivå, kommunen, och det kommunala självstyret. Den fjärde delen diskuterar regionaliseringen och hur en regionalisering ger möjlighet till en kraftig decentralisering genom att låta regionerna ta makten.
I den här femte delen lyfter jag – lite som en parentes – andra möjliga konstitutionella reformer för att flytta makten nedåt. Som jag konstaterade i seriens förra del så är en maktförskjutning till regionerna inte bara (om än viktigast) en maktförskjutning från stat till region, det vill säga neråt, utan även en maktförskjutning från kommun till region, det vill säga uppåt. För att möta detta kan det i högsta grad finnas anledning att titta på ytterligare reformer för att flytta makten närmare invånarna.
Gynnar mångfald och nytänk
Min utgångspunkt är inte egentligen att makten måste ligga just regionalt – det är bara slutsatsen av premisserna – men en regionalisering ger också möjligheter för ytterligare decentralisering. Det viktigaste är att med något halvdussin regioner istället för en stat, så ger det möjlighet för olika regioner att göra olika. Det är ett stort värde i sig, då det främjar dels anpassning till lokala förhållanden, dels främjar nytänk. På något håll kanske det förblir som idag, andra regioner kanske skrotar kommunerna till förmån för ännu mindre enheter, och ytterligare andra kanske kommer på helt andra idéer. I samband med en så här stor och omvälvande process finns tillfälle att vädra tankar som i ärlighetens namn är omöjliga annars. Det finns också både möjlighet och anledning att på ett tydligare sätt fråga folket vad de vill, exempelvis om en del av en politisk enhet identifierar sig mer med en annan politisk enhet. Uppbrottets tid är också nytänkets tid, och det är något som går att dra nytta av.
Även om jag personligen ser kommuner som i stort en relevant nivå att ha utöver regionerna, så tänker jag att det är lätt att de blir murar mot makten snarare än att de flyttar makten närmare folket. Stockholms stadsdelsnämnder är exempel på det, då de har mycket liten egen makt, men ändå “ansvar” som människor förväntar sig att de tar. De som kommer på stadsdelens möten för att ställa sina politiker till svars får därför ofta höra att det “egentligen” är stadshuset eller den centrala saknämnden som beslutar om ämnet ifråga. Då blir nämnden bara en avledningsmanöver som gör att medborgare tror de får sitt sagt, medan kritiken inte når de som egentligen bestämmer. Ska det finns kommuner, eller andra politiska nivåer, behöver ansvaren vara tydligt fördelade.
Det finns också andra sätt att flytta makt nedåt än att skapa eller stärka “lägre” politiska nivåer. Det går även att stärka banden mellan väljare och regionspolitiker. Nedan passar jag på att utveckla mina tankar kring ett par sådan möjlighet som kan vara värda att utforska, men jag vill gärna understryka att jag tror det finns en stor mängd olika reformer som skulle kunna kraftigt stärka den lokala påverkan, i en regional kontext.
Enpersonsvalkretsar
Enpersonsvalkretsar är när man i ett val har att rösta mellan olika kandidater där bara en kandidat kan vinna, och den vinnande kandidaten sedan representerar just den valkretsen i parlamentet. Politiska system som bygger på enpersonsvalkretsar (populärt i anglosaxiska politiska system exempelvis) har problem såtillvida att de ofta dåligt representerar den egentliga folkviljan. Exempelvis i USA finns bara två partier eftersom de partierna är de enda som har muskler att vinna i landets många valkretsar. Det finns flera exempel på politiska flerpartisystem med enpersonsvalkretsar, men där blir det disproportionaliteten ännu tydligare. I Storbritannien fick exempelvis det gröna partiet drygt 8% av rösterna i EU-parlamentsvalet (där det inte är enpersonsvalkretsar utan proportionell röstning) 2009 och nästan 7% 2014, men bara 1% av de totala rösterna i valet 2010 till det egna parlamentet. Anledningen till det är för att gröna partiet inte har råd eller möjlighet att ha kandidater överallt, utan satsar på några få områden där de kan ha någon som helst chans att vinna (eller åtminstone göra ett bra resultat).
Liberaldemokraterna i samma val är ett ännu tydligare exempel. De ställde upp på fler platser och fick totalt 23% av de totala rösterna, men eftersom de inte var största parti på fler platser fick de “bara” 57 ledamotsplatser, vilket är futtiga 8,8% av det totala antalet ledamöter.
Motsatsen gäller för de två stora partierna, de konservativa och Labour, som fick betydligt större andelen av röster i parlamentet än de fick andel röster i valet.
Kraftig lokal förankring
Det finns alltså stora problem med ett rent enpersonsvalkretssystem. Men enpersonsvalkretsar kan också innebära väldigt intressanta fördelar, nämligen den lokala förankringen. I ett scenario med enpersonsvalkretsar i ett regionaliserat Sverige skulle antalet invånare dividerat med antalet valkretsar innebära att vi fick en valkrets per så lite som 5-6000 personer.
Så vore exempelvis fallet i en tänkt region av det som idag är Skåne-Blekinge. Skulle den regionen idag delas in i 249 enpersonsvalkretsar skulle det innebära att det blir valkretsar med i snitt 5741 invånare. Det är påfallande lite. Det innebär exempelvis att Rosengård skulle vara fyra olika valkretsar, i snitt under en kvadratkilometer var stora.
Det betyder att vi, i exemplet Rosengård, skulle ha en valkrets som är mindre än en kilometer på varje sida. Det ger helt nya förutsättningar för lokal förankring. Det innebär att partierna inte bara är något som susar förbi på väg mot nästa kampanjstopp, eller att de förtroendevalda som sitter på makten gör en appearance en kvart under ett möte för att sedan dra vidare. Det är också slut med att du inte kan peka ut din närmaste politiker.
Istället är din förtroendevalda en som bor i samma hus, eller något hus bort. En kandidat kan faktiskt på riktigt under en valrörelse – och sedan under en mandatperiod – träffa och prata med varje väljare enskilt. Det är något som är helt otänkbart idag. Jag kan knappt börja förstå vilken revolution det vore för den politiska legitimiteten.
Med 249 ledamöter valda genom enpersonsvalkretsar kan vi dessutom lägga till hundra mandat till för att komma upp i antalet i dagens riksdag. Dessa skulle kunna fördelas som utjämningsmandat, så att partierna totalt sett får så många mandat som de “förtjänar”.
Jag menar inte nödvändigtvis att det är detta system som ska användas. Det finns en lång rad problem och invändningar. Om inte annat beror antalet invånare på mandat också på hur regionerna utformas: större regioner innebär också fler invånare per valkrets. Det är inte heller självklart att det är just 349 i ledamöter som behövs i regionparlamenten, kanske är ett mindre antal tvärtom rimligt. Men även om invånarantalet per mandat ökar, säg till 15 eller 20000, så innebär det en tydligare förankring och en tydligare ansvarsutkrävande. Därför tycker jag att det är intressant som tanke.
Val kring sakfrågor
En annan idé som jag tycker är intressant är att tänka sig val till undernivåer, där nivån inte är geografiskt utan tematiskt inriktat eller sakfrågeinriktat. I praktiken att det som idag i våra kommuner facknämnder väljs direkt av folket, så att vi får rösta i ett val till kulturnämnden, ett till socialnämnden och ett till trafiknämnden.
Det är en tanke som går ganska mycket på tvärs mot det sätt vi är vana att se på den representativa demokratin. Det närmaste vi kommer som jag känner till är väl USA:s system med val av olika tematiska positioner som att man väljer sheriff, skolstyrelse eller liknande.
Det är väl också inte helt självklart hur dessa val ska förhålla sig till parlamentet i övrigt, om det är en del av parlamentsvalet – det vill säga att man väljs in i parlamentet via ett av de här “facknämnds”-valen – eller om det är två olika grupperingar. I det senare fallet är det ju svårt att se hur tydliga gränser skulle kunna fastställas eller hur resurserna ska fördelas.
Fördelen vore däremot dels en möjlighet för väljarna att ge tydliga inriktningar i alla frågor, inte bara i de som råkar vara stora i valen. Det vore en intressant utveckling av demokratin, onekligen.
Flytande demokrati
Termen flytande demokrati kommer från engelskans “liquid democracy” men kan också kallas delegerande demokrati (”delegative democracy”). Det är en utveckling av direktdemokrati – där man i motsats till den representativa demokratin vi har idag – röstar själv i alla eller många politiska frågor snarare än att välja representanter i allmänna val. Det finns även ett litet parti, i sig en sammanslagning av tre ännu mindre partier, som heter Direktdemokraterna och driver detta i ett försök att nå in i riksdagen.
Den flytande demokratin ger dig möjlighet att rösta själv, men även möjlighet att delegera din röst till den företrädare du själv önskar. Den personen kan i sin tur sedan delegera rösten vidare eller använda den själv. Tanken är såvitt jag kan förstå att man ska kunna delegera sin röst i en fråga men samtidigt behålla den i en annan, om man vill.
Något (eller alla?) av de direktdemokratipartier som nu slagits ihop har haft som sin idé att själva agera enligt samma principer i de fall de blivit valda till något. Det är i och för sig intressant i så mening att människor då får möjlighet att testa hur det fungerar från sitt håll, men som test på hur ett system skulle fungera på samhällsnivå är det ganska ointressant. Det vore i så fall mer intressant med ett faktiskt prov, kanske i vissa frågor på ett avgränsat geografiskt område.
I nästa del i serien, den avslutande, tar jag upp möjligheten att stärka Stockholms utveckling genom att göra Stockholm till en metropolkommun utanför övriga regioner.