Decentralisering

I första delen av serien argumenterade jag för varför Miljöpartiet behöver en ideologisk kulturdiskussion. I den andra delen av serien diskuterade jag ekologisk hållbarhet. I den tredje delen av serien tog jag upp deltagardemokrati ur ett kulturpolitiskt perspektiv. I den här sista delen av serien diskuterar jag hur kulturpolitiken kan förhålla sig till den gröna decentraliseringstanken.

En grundvärdering i grön ideologi är tanken om decentralisering, eller småskalighet. Miljöpartiets partiprogram säger exempelvis:
“Miljöpartiet har en decentralistisk grundsyn som bland annat tar sig uttryck i att vi vill att regioner och kommuner ges ett ökat ansvar och inflytande över de politiska beslut som berör regionen och kommunen. Beslut bör tas så nära medborgarna som möjligt.”

Punkten i Global Greens Charter om deltagardemokrati som jag tog upp i förra delen, bottnar också i decentralisering i stor utsträckning när det beskrivs som “a democracy in which all citizens have the right to express their views, and are able to directly participate in the environmental, economic, social and political decisions which affect their lives; so that power and responsibility are concentrated in local and regional communities, and devolved only where essential to higher tiers of governance.” (min kursiv). Det känns onekligen naturligt, för decentralisering och deltagardemokrati går inte att helt brytas loss från varandra. En viktig del i decentraliseringen är att människor ska kunna påverka beslut som rör dem, vilket i sin tur bygger på att man tycker det är bra att människor kan påverka och vara aktiva i samhällsbesluten.

Decentralisering skulle också kunna benämnas småskalighet. Istället för att bygga upp stora centrala strukturer försöker vi bygga upp mindre enheter som tillsammans täcker samma behov.

Makten nära människorna
Det bottnar i idén att verksamheter, liksom makten och besluten över verksamheten, ska ligga så nära de människor som berörs som möjligt. En småskalig struktur eller verksamhet är alltid lättare att påverka än en storskalig verksamhet. I detta ligger också kopplingar till deltagardemokrati. Alla ska ha rätt och möjlighet att själva påverka och styra det som berör dem. Det finns också en tydlig mångfaldsdimension – att många små strukturer ger möjlighet att tänka och agera på olika sätt och att därmed vara med och bryta nya stigar.

Kultur för alla
Decentralisering handlar också om tillgänglighet. När det talas om att statliga kulturinstitutioner i stor utsträckning är centraliserade till Stockholm handlar det normalt sett inte om en kritik mot att besluten om hur dessa institutioner ska arbeta beslutas i Stockholm utan om att tillgängligheten till mycket kultur blir mycket större för en person som bor i centrala Stockholm jämför med någon som bo i övriga landet.

Kultur med stora aktörer på gott och ont
För kulturen är centralisering-decentralisering en spännande och inte alls lätthanterlig debatt. Kulturen är full av relativt sett gigantiska institutioner som många känner till och som ligger på fasta platser. I Stockholm har vi exempelvis Dramaten, Kungliga Operan, Kungliga biblioteket, Nationalmuseum med mera. Listan är för lång för att räkna upp alla. Detsamma gäller egentligen både landsting och kommun, åtminstone i Stockholm. Konserthuset är en gigant i landstingets kulturbudget. Stockholms stad har exempelvis Kulturhuset och Stadsteatern.

I någon mening är en institutions storlek en förutsättning för kvaliteten i verksamheten. En ensamble kan helt enkelt inte vara hur liten som helst. Även ett museum eller en teater har i normalfallet behov av en viss storlek för att vara attraktiv och ge en tillräcklig helhetsbild. Det vill säga en stor institution i sig behöver inte vara fel. Men ur ett decentraliseringsperspektiv kan man då hävda att det som krävs är olika former av utåtriktat arbete.

Inkludera fler med filialer
Det kan vara att man försöker sätta upp mindre filialer. Så jobbar Stadsteatern som nyligen öppnat en filial i Vällingby, med inriktning (såvitt jag uppfattar) på unga/dans. Det är ett sätt att tillgängliggöra utbudet, plus att dessutom verkligen bidrar till området där filialen ligger. Det kan också vara att man genomför andra korta, temporära insatser i andra delar av en kommun, ett län eller i landet. Helt enkelt att försöka nå ut utanför det geografiska område där verksamheten fysiskt ligger.

Statens inblandning i kultur
En intressant fråga skulle kunna vara: Vad är motiveringen till att staten driver kulturverksamheter? Om vi utgår ifrån tanken att varje nivås huvudsakliga kulturpolitiska intresse ska vara att se till att det finns ett brett och högkvalitativt kulturutbud i hela det politiska området innebär det i statligt perspektiv att statens uppgift är att främja en bredd och en hög kvalitet av kultur i hela landet. Det är tveksamt om stora och tunga verksamheter som är tillgängliga först och främst för stockholmare uppfyller detta.

Ett alternativ skulle kunna vara att decentralisera alla större verksamheter till regional nivå, men då återkommer vi till det ur decentralistperspektiv grundläggande problemet att det främsta verktyget – beskattningsrätten – i huvudsak ligger på statlig nivå. Någon form av överföring nedåt blir då nödvändig och då är vi tillbaka i det problem som nu föreligger i kultursamverkansmodellen, där staten är ovillig att öka på en budget staten inte själv bestämmer över.

Mer kultur till fler
Ett kanske mer gångbart alternativ vore att statliga institutioner i större utsträckning än idag verkar i hela landet. Det vill säga att exempelvis uppsättningar på Dramaten spelar lika mycket, eller mer, ute i landet som på själva Dramaten. Så att statligt finansierad kultur görs tillgänglig för fler. Man kan också tänka sig att statliga aktörer i mycket högre utsträckning än idag sände föreställningar och liknande via biografer, eller över nätet. När VR-teknologin framskrider kommer också möjligheten finnas att uppleva kultur live på plats, från sin egen soffa. Där skulle staten också ha mycket att vinna på att stå långt fram.

Sammanfattningsvis är decentraliseringsperspektivet viktigt ur grönt perspektiv och det ger två måsten för en grön kulturpolitik: Att fundera över om inte en viss politisk insats gör sig bättre på en lägre nivå och att se till att de verksamheter som finns kommer så många som möjligt till del.