Ett sammanhållet politiskt ansvar

I första delen av serien beskrev jag varför vi behöver bygga bort bostadsbristen. I andra delen tog jag upp hur långa pendlingstider påverkar hälsan. I tredje delen av serien tog jag upp hur också god tillgänglighet till olika typer av grönområden kan bidra till en bättre hälsa. I den fjärde delen av serien tog jag upp hur vi kan planera staden så att vi väger samman olika intressen med ett kraftigt ökat byggande. I den femte delen diskuterade jag stadens villaområden som en underdiskuterad markreserv. I den här avslutande delen ska jag diskutera fördelarna med ett sammanhållet politiskt ansvar för bostadsfrågorna

I en tidigare serie, om decentralisering, skrev jag om hur Stockholms utveckling skulle gynnas av att bli en metropolkommun. En viktig del av den poängen var att kunna ta ett sammanhållet grepp om stora viktiga frågor, som då exempelvis bostadsbristen.

En omfattande decentralisering av enhetsstaten Sverige till någon form av regional förbundsrepublik är väl dock i högsta grad att betrakta som ett för överskådlig tid omöjligt uppdrag. Stödet för en sådan omvälvning är, tyvärr, mikroskopiskt.

Statligt tvång
Den typen av bred planering jag har förespråkat i tidigare del av den här textserien skulle dock kräva någon form av justering av liggande reglering av planeringen av bostadsbyggandet. I en sådan lagstiftningsprocess finns det i så fall all anledning att ta upp fördelarna med ett sammanhållet ansvar för bostadsbyggandet. Det vill säga att flytta den huvudsakliga makten över bostadsbyggandet från kommunal till regional nivå.

Redan idag finns stor kritik mot hur många kommuner hanterar bostadsbyggandet. De tar inte sitt ansvar, heter det ofta. Vilket man kan instämma i. Flera röster höjs, bland annat av Hans Lind, på att staten använda tvång för att få kommuner att bygga.

Det kommer som ett brev på posten, i alla upptänkliga politiska frågor, att staten måste ta över ansvaret, helt eller delvis. Svenska universallösningen. Jag har iofs ideologiska invändningar, men även sakligt är det svårt att se att staten skulle vara rätt instans att planera enskilda kvarter i en stad.

En sammanhållen politisk nivå kan bättre hantera målkonflikter
Men även om själva ansvaret ligger kvar kommunalt och staten ”bara” tvingar kommunerna att bygga en viss mängd, så blir vi kvar i problematiken att planeringen i storstäder som Stockholm blir fragmentiserad. Problemet med statliga intressen som, ibland på grunder som inte självklart är sakliga, försvårar byggandet kvarstår också och blir än mer frapperande när staten därmed både drar och håller emot.

I det perspektivet vore det intressant att diskutera en ny sammanhållen nivå för politiken kring bostadsbyggandet. Detta skulle exempelvis kunna innebära att planmonopolet flyttades från kommunen till regionen. De stora poängerna som jag ser med detta är två. Dels skulle en region kunna prioritera resurser dit resurserna behövs bäst, vilket kan vara en dellösning både på problem med byråkrati kring bostadsprojekt och kring hur kommunala (förslagsvis i detta scenario regionala) bostadsbolag kan finansiera en stor nyproduktion. Dels skulle en region kunna få en större balans i var det byggs, liksom vad som byggs var.

Tillsammans med stärkta översiktsplaner som direkt ger byggklar mark, borde detta vara en kraftfull förändring till fromma för en betydligt högre bostadsproduktion.

Kraftfull decentralisering ger bättre verktyg för fler bostäder
En vidare möjlighet vore att helt och hållet delegera den statliga regleringen av byggande och planering till regionerna. I en sådan förflyttning skulle också exempelvis sista ordet gällande exempelvis riksintressen kunna delegeras. Men en enklare lösning vore kanske att lagstadgat ange att regionernas (eller, för all del, i dagens läge kommunernas) möjlighet till bostadsbyggande trumfar alla eller nästan alla statliga intressen. Försvarsmaktens intressen skulle kunna vara ett undantag, men det (och eventuella andra undantag) borde i så fall vara möjliga att pröva i någon form av partssammansatt organ så att det är sakliga och starka skäl.

Trenden talar för motsatsen, men när vi står inför vad som onekligen ser ut som en problematik som kommunerna idag har svårt att hantera själva, tycker jag att det finns all anledning att tvivla på statscentraliserande röster och istället se vilka möjligheter som motsatsen – decentralisering – skulle kunna ge. I det här fallet är det tydligt att möjligheten att skapa ett sammanhållet ansvar på bostadsområdet borde vara möjligt att samla på regional nivå, med kraftfulla verktyg för en högre nivå av nyproduktion som följd.